Blyghet

Scientists have found the gene for shyness.

They would have found it years ago, 

but it was hiding behind a couple of other genes.

Jonathan Katz

Per Vallgårda har en intressant artikel i NSD idag om blyghet. 

Rubriken är Skolan kan vara en mardröm för blyga. Artikeln bygger på en doktorsavhandling om blyghet hos unga av Nejra van Zalk, forskare i Psykologi vid Örebro universitet. Mycket kan jag känna igen både från min egen blyghet och från skoltiden. Även som vuxen.

Länk till artikeln i NSD
Tack Per Vallgårda!

Några personliga reflektioner:

Vad är blyghet? Det är inte så lätt att definiera... Periodvis har jag hävdat att det är skillnad mellan att vara tystlåten och att vara blyg. Jag ansåg själv att jag inte var blyg utan tystlåten. Men jag vet inte...

I alla fall så kan vi vara blyga på olika områden och på olika sätt. "Att känna blygsel är normalt, det gör alla emellanåt", som det står i artikeln. Men en del av oss anses (eller ser oss själva) som blyga till vår personlighet.

När man är tyst och blyg så finns det en risk att man inte syns. Jag kommer ihåg från min tonårstid att det hände att jag träffade någon kamrat som ivrigt berättade på måndagen för mig om ungdomssamlingen eller festen som hon varit på på lördagen - vad hon inte visste eller kom ihåg var att jag också var där, jag hade suttit vid samma bord... men jag hade väl inte sagt så mycket... Egentligen gjorde det mig inte så hemskt mycket när jag var där. Jag tyckte att det var så roligt och intressant att se och lyssna på dem runt omkring mig. Det var som att se en spännande dokumentär...

Vad jag led av, var när folk kommenterade min tystnad. För ibland var det tvärtom. Jag blev väldigt synlig av att jag inte sa någonting. Det var inte så ovanligt att någon sa att nu skulle alla vara tysta och så skulle Birgitta få säga något. Det var ju helt fruktansvärt! Inte kan man säga något då! Jag blev helt stum!

Innerst inne blev jag ofta arg - åtminstone efteråt. Varför kan man inte få vara tyst?! Sällan säger man till den som är pratsam att hålla igen mun (förstår att det kan vara lika jobbigt att kämpa med sin pratsamhet som med sin tystlåtenhet - även om jag upplever att det är mer "tillåtet" att vara pratsam än tystlåten...) .

Ibland behandlas den som är tyst och blyg som om den är mindre intelligent än andra. Den som tilltalar den blyge har ibland en barnslig röst, så som man pratar med små barn. Naturligtvis menar inte den personen något illa, men det kan kännas förnedrande.

Jag tror att många människor tycker det är svårt med tysta och blyga människor, man vet inte vad man ska säga, man blir osäker - det är förståeligt, tycker jag. Den som är tyst avslöjar inte så mycket av vad han/hon tycker och tänker...

Alla personligheter måste vi lära oss att acceptera. Den ena är inte bättre eller sämre än den andra. Och vi har alla våra olika utmaningar i livet. Jag tror att det är viktigt att man inte bara nöjer sig med att tänka: jag är så här och så här tänker jag vara. Utan vi kan alla utveckla våra personligheter till vår egen glädje - och andras.

Det är aldrig försent.

Och vi blir aldrig färdiga...