Centralvägen

Vår Fader på grekiska, från ett kloster i norra Grekland

Jag håller på och förbereder mig inför söndagen. På söndag är det Bönsöndagen. Vad är bön? Hur ska vi be? Det undrade lärjungarna också, lärjungarna bad Jesus lära dem att bedja. Då lärde Jesus dem bönen Vår Fader. En bön som egentligen innehåller allt; en bön om att Gud ska bli ärad, att Guds vilja ska ske, om våra mänskliga behov, om förlåtelse... Det fantastiska är att bönen lever än, används i stort i alla gudstjänster över hela världen. En bön som förenar oss över alla gränser.

Bön kan uttryckas på många sätt. Hjärta och bön hör ihop. Vad hjärtat är fyllt av växlar, som bekant... Men allt kan man prata med Gud om. Gud förstår alla språk, suckar, tårar, längtan, oro, glädje...

Bön är vägen. Centralvägen till Gud. I alla lägen.

I alla livets korsningar.

Ibland känns det lätt och trosvisst att be. Skönt och gott. Kontakten känns enkel och klar. Vägen är tydlig. Kanske har man också glädjen att kunna be tillsammans med andra. 

Andra gånger är bönen mest en kamp, svåråtkomlig och snärjig. Bönevägen är inte alltid så lätt att hitta och ta sig fram på. Det kan kännas ensamt och tungt. Gud upplevs lååångt borta.

Orden från kommande söndags Psaltarpsalm kan många känna igen sig i:

Hur länge skall du glömma mig, Herre?
Hur länge skall du dölja ditt ansikte?
Hur länge skall tankarna mala,
mitt hjärta ängslas dag efter dag?
Hur länge skall min fiende triumfera?
Se på mig, svara mig, Herre, min Gud!

Psaltaren 13:1-4, Bibel 2000

Kan vi inte be något annat, får vi upprepa gång efter gång:
Se på mig, svara mig, Herre, min Gud!


I slutet av psalmen står det:
Jag litar på din godhet...
Ps 13: 6