Gå mot solen

En dagsaktuell bild - 

annars har den inte så mycket med inläggets innehåll att göra.

Jo, kanske lite.

Tänkte idag när jag gick en promenad hur jag nästan automatiskt väljer att gå mot ljuset. Mot solen. 

Mindes då hur det var när vår dotter Cornelia var liten. 

Varje kväll när jag gick in i barnens sovrum för att släcka hennes sänglampa så tänkte jag på orden "Herren låte sitt ansikte lysa över dig". 

Cornelia somnade nämligen alltid med ansiktet vänt mot sänglampans ljus. Ibland var hon alldeles blöt av svett av lampskenets värme - men tryggt och gott sov hon!

Cornelia vände medvetet sitt ansikte mot ljuset.

För mig blev det då, liksom idag en påminnelse om hur viktigt det är åt vilket håll jag vänder mig. Det kan handla om många områden i livet. Åt vilket håll vill jag ha min livsinriktning? Vad vill jag ska påverka min syn, min blick?

Möjligheten finns också att vända mig mot Gud, söka Guds blick och låta Guds ansiktes ljus lysa över mig, fridlysa mig.

Går man en promenad kan man inte hela tiden gå mot solen, för då kommer man inte tillbaka igen - i rimlig tid - till utgångspunkten. Så är det i livet också. Men då kan det vara skönt att känna värmen på nacke och rygg. Solen finns där ändå, även om man inte ser den framför sina ögon.