Att gå vidare

Nu har hon bestämt sig. Inte för att alla frågar om hon ska bo kvar i huset, eller inte. Utan för att tiden är inne. Ett år har hon bott kvar efter makens död. Hon har bott där ensam med alla minnen, alla spår efter sin livskamrat, med allt som hörde ihop just med dem och allt de gjort tillsammans. I huset har också deras gemensamma barn växt upp, det var därför de gjorde i ordning ett rum i källaren och ett rum delades till två. Ja, hela huset vittnar om deras gemensamma liv.

För att inte tala om trädgården. Undrar om den inte är svårast att lämna, tänker hon. Allt de har planterat, rivit bort, tagit ner, börjat om... Och staketet de satte upp den där varma sommaren, vad skojigt det var.

Men nu har hon genomlevt ett år i huset och trädgården, gråtit, känt ensamheten, längtat, börjat rensa i hans garderob, bland hans papper, i garaget. Nu kan hon flytta. Hon flyr inte springande därifrån, som hon ibland känt att hon skulle vilja göra. Nej, hon ska lugnt sortera, slänga, packa, ta avsked av hus, trädgård och grannar. Det är dags nu.

Bilderna har ingenting med texten att göra

Sedan ska hon ska stänga dörren efter sig. Beslutsamt, med tacksamhet och med en viss nyfikenhet inför sitt nya boende och liv.
 Hennes önskan är att så småningom kunna gå förbi. Se att andra bor där nu, se att det är andra gardiner i fönstren, känna igen buskarna de planterat, ytterdörren de målade, och att den stora vackra björken är borta. Varför?!

Naturligtvis kommer det att kännas; vemodigt, ensamt, orättvist, sorgligt. Men hon vill klara av att gå förbi, tillåta sig känna det hon känner, men också kunna gå vidare. Kliva in i sitt nya boende och känna att det här är hennes hem nu. Och att där få gråta och sakna och samtidigt glädjas över det nya och att det faktiskt finns en framtid.
(Berättelsen är påhittad)
 ----

Det är det sorgen är till för. Att hjälpa oss förbinda de två boendena (=liven) med varandra.

Sorgen vill hjälpa oss att i minne, tanke, samtal och känsla kunna få vandra utan ängslan över till det som varit och åter till det som är. Så att det inte blir så att man inte vågar tänka på, prata om, känna dofter mm – utan att allt rasar samman. Det tar tid och det går upp och ned. Det är viktigt att komma ihåg.

Sorgen och saknaden kommer för många att finnas kvar resten av livet. Det behöver inte betyda att det ”tar över” hela livet. Om vi tillåter oss själva och tillåts av andra att sörja så kan sorgen hjälpa oss att hantera känslorna, upplevelserna, minnena så att vi ändå kan trivas i det nya boendet och livet, utan att känna dåligt samvete eller alltför stor längtan tillbaka.

Ja, det här var bara en liten del av min förberedelse inför en föreläsning som jag ska ha för blivande mäklare om bemötande av sörjande. Det kan vara viktigt att tänka på och visa respekt inför hur mycket tankar, känslor och minnen som kan hänga ihop med försäljningen av ett hus. 
Sorg och starka känslor kan också finnas i samband med skilsmässa och försäljning av hus.