Min jordförbindelse

Härom kvällen fylldes vårt hus av ungdomar - precis som förr. Skillnaden var att nu är de inte tonåringar längre. Utanför huset stod inte en massa cyklar - utan bilar. Men ansiktena, skratten och de ivriga samtalen/berättandet var välbekant. Vår dotter hade bjudit hem ett gammalt kompisgäng.

När barnen flyttar hemifrån, så blir det som bekant tomt. Men inte bara efter de egna barnen utan också efter deras kompisar, som man lärt känna och fått en kärlek till under årens lopp. Telefonen ringer inte lika ofta... Det blir tystare på flera sätt...

I dag har vi vinkat av vår dotter på Kallax. När man kommer hem efter "avvinkningen" känns och märks det att det är en mindre hemma. Hemma hos oss. Hon har ett eget "hemma".

Tänkte jag skulle hitta en dikt om föräldrars kärlek, oro, glädje över sina vuxna barn - kan inte hitta någon. Det är ju märkligt! Skulle tro att många tänker, känner, saknar, är stolta på liknande sätt...

Väljer en dikt som är riktat till ett litet barn, men själva andemeningen/önskan/inställningen består oavsett barnets ålder.

Några ord om en dotter som jag har

Hon är min jordförbindelse

tyngden i luftballongen

Tack vare henne

behöver livet inte göra sig behagligt och krusa

behövs ingen metafysiskt vattentät Mening

för att helga handlingen laga gröt;

och det som jag i minuten hellre vill, sova,

vara i fred

blir mindre viktigt än det jag måste: byta blöjor,

trösta, leka

mitt i natten om så är

Och hon behöver inte vara vacker, begåvad

och inte jag heller

vi är vi och räcker för varann

Det finns mycelier mellan oss

Marie Louise Ramnefalk (född 1941)

Skickat via Blogsy