Fönstertittaren

I dag har Antje Jackelén blivit installerad till Svenska kyrkans Ärkebiskop. En kyrko-historisk dag. Den första kvinnliga ärkebiskopen. Jag har just bestämt mig för att inte skriva något mer om det än att jag gläds över det. Alla medier tar upp detta och kan skriva och beskriva det mycket bättre än jag.

Det här inlägget handlar istället om en ny bekantskap, Fågel Brunprick.
En sann saga om en fönstertittare.

(Fotona har jag tagit både inifrån och utifrån, därav blandad kvalité)

Det knackade på fönsterrutan

på fönsterblecket stod en fågel och tittade in.

Försiktigt närmade jag mig fönstret, rädd att skrämma,
men Fågel Brunprick stod bara där och väntade på mig.

Fågel Brunprick öppnade sin näbb och pratade och pratade.
Det var något ivrigt och uppfordrande i rösten.

Ändå - kanske kallt och okänsligt av mig - gick jag därifrån,
hämtade kameran, frågade om lov och fick en bejakande nick.
Fågel Brunprick poserade lite motsträvigt.

Sedan fortsatte Fågel Brunprick att se vädjande på mig,
att prata och prata och visa handgripligt hur gärna den ville komma in.

Den försökte tränga sig igenom glasrutan,

klättrade, flaxade och pickade.
Och jag fotade och fotade.
Plötsligt lyfte den och flög till björken intill
och fortsatte att prata där. Något upprört.
Jag som trodde att Fågel Brunprick var skadad och inte kunde flyga.

Så här efteråt undrar jag så vad det var den ville säga mig.

Och varför var Fågel Brunprick så angelägen att försöka tränga sig in?

Du, Fågel Brunprick, vad var det som jag inte förstod,
du som vet så mycket om både himmel och jord?

Ville du ta mig med på en upplyftande Ving-resa
eller visa på liv som gror under ojämn mark?