Ett stilla sus

(Parken nära Miro-museet, Barcelona)

Elia hade slitit hårt. Han var trött och deppig. Han hade dragit sig undan. Han ville vara i fred. Men Gud lämnade honom inte i fred. Gud kom - i sin omsorg - med en utmanande fråga till honom. Det slutade med att Gud lovade att uppenbara sig för honom. Elia väntade. Och väntade.

(Här hade jag just upptäckt att solen var på intågande.
Vad jag hade väntat!)

"En stark storm som klöv berg och krossade klippor gick före Herren. Men Herren var inte i stormen. Efter stormen kom ett jordskalv. Men Herren var inte i skalvet. Efter jordskalvet kom eld. Men Herren var inte i elden. Efter elden kom ett stilla sus". 
(Från 1 Kungaboken kap 19, Bibel 2000)

(Parken vid Miro-museet)

När Elia hörde det stilla suset så visste han. Med hela sin varelse förstod han: Det är Gud!

Gud kan uppenbara sig, visa sin närvaro, på många olika sätt. Ganska ofta, tror jag, just genom den stilla susningen. Så lätt att missa. Det kräver en viss lyhördhet, inkänning. Tid och ro att stanna till, precis som Elia hade gjort.

(I Barcelona city)

Sommaren ligger snubblande nära. Tänk om vi kunde ge mer utrymme för stillhet och eftertanke under de sommardagar som ligger framför. Ge tid och uppmärksamhet för att kunna höra den stilla susningen. Och kanske skulle vi där i sommarens ljus, ljud, färger, smaker och värme kunna ana Guds närvaro. I sommarens blomster, fågelkvitter, i sol och regn, i vila kan Guds kärlek och omsorg om oss bli märkbar.

(En färgstark blomma utanför Sagrada Familia)

Låt oss vara uppmärksamma på den lilla susningen, 

så att den inte går förbi oss.

(Inne i Sagrada Familia)