Var är du?

Jag kommer ihåg hur det var när barnen var små. När de kom hem från skolan slängde de skolväskan innanför dörren och ropade, "Mamma, var är du?"
Ibland var det jag, som frågade var de var någonstans. Ja, det frågar jag fortfarande. Det är nog en av mina vanligaste frågor.

I dessa mobiltelefon-tider kan både den som ringer, som den som svarar befinna sig var som helst i världen. Därför kan verkligen frågan "Var är du?" vara relevant.

Frågan uttrycker en relation. En nära relation. För vi ställer inte frågan till vem som helst, eller hur?
Anledningen och sinnesstämningen bakom kan variera; saknad, irritation, hopp, intresse, informativ...

Frågan kan också vara existentiell. Kanske till en närstående som dött; var är du nu? Eller till Gud, en högre makt; var är du? Finns du? Var kan jag finna dig?

I söndagens gammaltestamentliga text från 1 Mos 3 finns frågan med.
De hörde Herren Gud vandra i trädgården i den svala  kvällsvinden. Då gömde sig mannen och kvinnan bland träden för Herren Gud. Men Herren Gud ropade på mannen: Var är du?

Adam och Eva hade gömt sig för att de var rädda, skuldtyngda och skämdes för att de var nakna. När de kröp fram från sitt gömställe fortsatte de att gömma sig med fikonlöv och bortförklaringar. Många av oss har också lätt för att tro att vi inte får visa oss sådana vi är, i all vår nakenhet och brist, inför Gud. Jag kan tänka mig att Gud sörjer när vi gömmer oss eller försöker skyla över vår nakenhet med yttre ting eller ord. Precis, som jag som mamma skulle göra om mina barn inte vågade visa sig för mig av olika anledningar.

Jag föreställer mig att Gud fortsätter att komma gående i vår trädgård, eller kanske öken, i våra liv, i kvällsvinden, nära oss och frågar: Var är du? Det tyder på att någon bryr sig om, vill ha en relation med oss, precis som vi är och precis där vi är. Vi kan svara Gud, om vi vill, med att ställa samma fråga tillbaka; Var är du? Då kan vi kanske hitta en gemensam mötesplats.