Härom kvällen hörde jag på TV-programmet "Tillsammans mot cancer" Lisa Nilsson sjunga Var är du min vän. Det är Bengt Astor Fredriksson som skrivit texten, om jag har förstått rätt.
Texten går genom de olika årstiderna och naturens förändringar. Saknaden och sorgen kan kännas särskilt påtaglig under årets olika högtider, men också när naturen skiftar i färger, luft och växter. Det finns så många minnen och upplevelser fästade vid sådana dagar under året.
"Så här års brukade vi alltid... "
Roliga och högtidliga traditioner, liksom vardagliga och självklara vanor, kan bli så smärtsamma att bryta när vännen inte finns där längre. Ändå måste vi våga ha traditioner, för de kan också vara fina upplevelser och minnen att återvända till i tanken. Minnen att vara tacksam och glad över att ha fått uppleva. Saknad och tacksamhet är inte obekanta med varandra, de vandrar tidvis sida vid sida.
Sista versen påminner om att livet är här och nu. "...jag borde hoppa på". Ja, kanske det. Men det är inte säkert att man orkar och kan det när man gått igenom de fyra årstiderna. Ett år. Ibland behövs en längre tid. Vi har olika tidtabeller.
Men när vi ser och märker att livet är här, då har vi kanske egentligen redan "hoppat på", eller? Jag tror att man efter en tid kan vara med i livet fullt ut (i stort sett) tillsammans med sin sorg och saknad, men utan att de alltför mycket inkräktar på vardagslivet.
Texten går genom de olika årstiderna och naturens förändringar. Saknaden och sorgen kan kännas särskilt påtaglig under årets olika högtider, men också när naturen skiftar i färger, luft och växter. Det finns så många minnen och upplevelser fästade vid sådana dagar under året.
"Så här års brukade vi alltid... "
Roliga och högtidliga traditioner, liksom vardagliga och självklara vanor, kan bli så smärtsamma att bryta när vännen inte finns där längre. Ändå måste vi våga ha traditioner, för de kan också vara fina upplevelser och minnen att återvända till i tanken. Minnen att vara tacksam och glad över att ha fått uppleva. Saknad och tacksamhet är inte obekanta med varandra, de vandrar tidvis sida vid sida.
Här är ett par verser som handlar om hösten och vintern:
......
Nu är hösten här och luften är som glas
och jag räknar varje timme för du kommer väl tillbaks
Mörkret rasar över husen och imorgon blir det regn
Nu är hösten här men var är du min vän
och jag räknar varje timme för du kommer väl tillbaks
Mörkret rasar över husen och imorgon blir det regn
Nu är hösten här men var är du min vän
Nu är vintern här och natten är så hård
Jag vill tänka på nåt’ annat men att glömma det är svårt
Jag kan inte längre se, det blåser snö i ögonen
Nu är vintern här men var är du min vän
Jag vill tänka på nåt’ annat men att glömma det är svårt
Jag kan inte längre se, det blåser snö i ögonen
Nu är vintern här men var är du min vän
......
Sista versen påminner om att livet är här och nu. "...jag borde hoppa på". Ja, kanske det. Men det är inte säkert att man orkar och kan det när man gått igenom de fyra årstiderna. Ett år. Ibland behövs en längre tid. Vi har olika tidtabeller.
Men när vi ser och märker att livet är här, då har vi kanske egentligen redan "hoppat på", eller? Jag tror att man efter en tid kan vara med i livet fullt ut (i stort sett) tillsammans med sin sorg och saknad, men utan att de alltför mycket inkräktar på vardagslivet.
Nu är livet här, jag borde hoppa på
Jag har inget att förlora men jag stannar här ändå
Jag har vant mig vid att vänta, jag kan vänta länge än
Nu är livet här men var är du min vän
Nu är livet här men var är du min vän
Jag har inget att förlora men jag stannar här ändå
Jag har vant mig vid att vänta, jag kan vänta länge än
Nu är livet här men var är du min vän
Nu är livet här men var är du min vän
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar