Det känns onekligen som om hösten är i annalkande - jag försöker hålla det ifrån mig... men, nej, hösten är på "g". Jag tycker absolut om höstens klara luft och vackra färger. Det är precis den här övergången som jag tycker är lite svår. Jag vill att det ska vara sommar ett litet tag till och ett litet tag till...
Det tar också emot att konstatera att det blir allt mörkare på kvällarna. Jag gillar de ljusa norrländska sommarnätterna - även om det kan vara mysigt med varma mörka kvällar också...
Ja, det är väl bara att "följa med", det är årstidernas och livets gång...
När vi bodde i Helgum i Ångermanland på 80-talet så samlades tranorna på åkern nedanför vårt hus på våren och likadant var det på hösten. Det blev så tydligt vår och resp. höst. Tranornas "ropande" på varandra - detta speciella läte! - när de samlades för att så småningom flyga söderut var så vackert och sorgligt på en och samma gång.
Idag, på en begravningsgudstjänst, sjöng vi Psalm 304 Lär mig, du skog, att vissna glad (samma melodi som I denna ljuva sommartid) - mycket fin begravningspsalm, faktiskt.
Vers 2 lyder:
Lär mig, du fågel, med din flykt
att bryta upp och färdas tryggt
mot obekanta stränder.
När allt är vinter här och is,
jag mot ett evigt paradis
min blick och längtan vänder.
Text: A. Oehlenschläger 1813, E. Ahnfelt-Laurin 1879, B. G. Hallqvist 1983
Hur många gånger har vi inte förundrats över hur fåglar kan hitta rätt, fast de flyger mot okända marker och obekanta stränder. De vågar trots det osäkra "bryta upp och färdas tryggt". Något inom fågeln styr den rätt, till rätt plats och på rätt tid.
Så tror jag också att Gud vill bo inom oss och leda oss rätt under vårt liv här - liksom på vår sista okända färd mot "evighetens sommar" (vers 1).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar