Hänförelse

""...en gammal rivningskåk alldeles nära där jag bor..."
 (Y. Eggehorn från dikten "Hänförelse")
Foto: B.R.

Annandag Pingst är det i dag - åtminstone enligt kyrkans tradition. Det "känns" ju inte riktigt så, eftersom det numera är en vanlig måndag. Den här pingsthelgen har jag kunnat kosta på mig att vara lite nostalgisk eftersom jag har varit ledig och inte behövt tänka nytt (till predikan). I lördags skrev jag en text som blev viktig för mig på 80-talet, idag blir det en dikt som jag "levde med" på 70-talet.

Som 17-åring flyttade jag från Piteå till Eskilstuna för att vara "Tid-åt-Gud arbetare", som det hette då ("Ettåring", "Det diakonala året" är ungefär motsvarande, för er som känner till de begreppen). Det innebar att jag fick prova på att arbeta i en församling. Jag kan nu så här många år efteråt verkligen undra var jag fick modet ifrån? Jag var mycket tyst och blyg på den tiden!
Hur som helst var det ett oerhört spännande år för mig. Det var kring den tiden som "Jesus-väckelsen" drog in i Sverige. (Det var en kristen Hippie-rörelse). Vi var ute på gatorna och berättade om vår tro, vi var på fängelser, vi hade nattmöten m.m. Det var många unga som kom till tro, inte minst ungdomar som levde ett mycket utsatt liv; sniffade, drack, knarkade... Det innebar också att de behövde hjälp och stöd dygnet runt. Mina kollegor var äldre och mognare än jag, som tur var. Vi bildade storfamilj och köpte ett stort hus av kommunen (tror jag), som vi kallade för "Jesushuset", där våra nya, sköra vänner fick flytta in tillsammans med oss.
Oj, vad spännande livet var! Så oerhört mycket jag fick lära mig! Det var tungt och svårt och farligt många gånger, men också så fantastiskt fint, roligt och trosstärkande...

En dikt jag tänker på är Ylva Eggehorns "Hänförelse", som minner mycket om den här tiden för mig, både tidsmässigt och upplevelsemässigt.