Bröllopsdag

Fortfarande fungerar inte internet hos oss - tack vare min dotters iPad kan jag ändå nå yttervärlden. För gå ut genom ytterdörren går ju inte heller! Regnet bara öser ner, milt sagt! Forsar ner! Undrar hur mycket regn det har kommit det här dygnet?!

Foto:B.R.

I går, den 19:e juni, var det vår 29:e bröllopsdag. Jag var nästan inte hemma på hela dagen, men min käre make gick upp med mig på morgonen när jag tog över beredskapen i sjukhuskyrkan kl 8.00 och då fick jag dessa vackra vita rosor. Jag hade vita rosor i min brudbukett.

I min tjänst viger jag ganska många par. Vad är det man minns efteråt? Vad är det bestående minnet? Det känns som en ganska viktig fråga för mig som vigselpräst.
Så här 29 år efteråt, vad är det jag minns från vigseln/bröllopsdagen?
Ja, jag minns att det var glädje och fest och många människor. Vad jag också minns är att när jag kom till min blivande makes familjs hus, för att vi därifrån skulle åka tillsammans och fota oss, så stod Owe i badrummet och KLIPPTE SIG! Han har större delen av sitt liv klippt sig själv, så också på bröllopsdagen. En dryg timme innan vi skulle vigas!! Det var nervöst!
Sent omsider kom vi då iväg för att fotografera oss, vår chaufför var också vår fotograf. Vi körde till Österängarna, vid Strömsholms slott. Vi körde in i en hästhage - det var så vackert och fint där. Precis när Hans äntligen ställt upp sin Hasselbladare och vi skulle ta den första bilden så kom en häst gåendes och ställde sig mellan oss och kameran och sedan kom de en efter en och de blev allt mer närgångna - det var på vippen att jag höll på att bli av med min brudbukett! Det hade varit roligt att ha det på film - men då var det som en mardröm! Ingen av oss var van vid hästar. När vi kom till bilen så var den omringad av hästar så vi knappt kom in i bilen. Några foton blev det inte - då.
En kvart försent kom vi till kyrkan darrbenta och lite rufsiga. På bilderna ser det ut som om jag går före och drar in Owe i kyrkan - och så var det nog också, jag var stressad av att folk hade fått vänta så länge!
Inte minns jag nu 29 år efteråt något av vigseltalet, som säkert var jätt-bra. Våran vigselförrättare Gunnel Hagman var/är en duktig talare.
Vi gifte oss i Baptistkyrkan i Hallstahammar, där jag arbetade då, det var min första församlingstjänst.
Jag hade min mammas fina brudklänning, som min faster Anne-Marie hade sytt till henne. När festen var över med de drygt 180 gästerna och jag skulle lite snabbt ta mig in i bilen för att vi skulle åka därifrån så sprack den sönder upptill, tyvärr!
Trots den äventyrliga början så håller vi ihop.