Boden Januari 2013
I ett samtal vid ett bord igår, pratade vi om hur konstigt vi uttrycker oss ibland. Ett sådant exempel är när två personer säger förklarande till andra: "Vi är bara vänner". Det är ju hemskt! Det är verkligen inte "bara" att vara vänner! Hur stort är det inte att ha vänner? Vänner som är beredda att lyssna på en, som kan vara "räddare i nöden", som visar att man själv betyder något för dem... Det är verkligen en gåva. Det finns många som längtar efter att ha en vän eller två. Vänner ska man vara rädd om! De är verkligen inget "bara".
Anledningen till att man säger så är förstås att man vill markera att man inte är ett kärlekspar. Det gifta paret vid bordet sa lite på skoj: "Vi är bara gifta". Är man ett par är man förhoppningsvis också vänner. Är man inte det, då är man kanske bara gifta.
Boden Januari 2013
Det som utmärker vänskap är att man är beredd att ta in den andre i sitt liv. Det får mig att tänka på söndagens evangelietext som delvis handlar om motsatsen; att bli avvisad och icke erkänd som vän. Rädslan att bli avvisad hör till det som skrämmer oss mest, att andra inte vill kännas vid oss.
De flesta av oss har varit med om att någon vänt oss ryggen eller att vi upplevt oss utestängda från ett sammanhang - så smärtsamt det är! Och skamfullt!
Desto skönare känns det när någon faktiskt ser oss på riktigt, kommer ihåg vårt namn och räknar med oss. Så gott det gör inombords! Mer värdefullt än det mesta!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar