Lördagsdygnet blev något helt annat än vad jag hade tänkt mig. På natten ringdes jag ut av POSOM (=kommunes krisgrupp; Psykologiskt och socialt omhändertagande) för storbrand i ett 5 vånings-höghus i Luleå. 65 studentbostäder.
Lyckligtvis var det ingen som dog. Och inte heller så många som blev skadade fysiskt.
Men många förlorade allt de ägde!! Kläder, datorer, nyinköpta studieböcker - och id-handlingar, körkort, pass, busskort, pengar.
Bara en sådan sak som plånboken med id-kort och bankkort - vad det ställer till! Polisen upplyste om, på Info-mötet på dagen, att ska man skaffa ett nytt id-kort, behöver man ha en förälder eller släkting som kan styrka vem man är - det är inte lätt, när man har sin familj på långt avstånd från Luleå.
För mig har den här dagen varit "dagen efter", ett försök att hämta igen lite krafter.
Men hur var det då för alla studenter som förlorat sitt hem!? Att vakna upp till en ny dag, efter att ha sovit på en madrass på golvet hemma hos någon snäll studiekamrat och veta att man har väldigt begränsat med resurser av olika slag?
På några minuter förändrades hela ens livssituation. Var börjar man? Vilken tråd ska man dra i först? Vad är viktigast? Kan tänka mig att allt känns kaotiskt - och i morgon börjar terminen "på riktigt".
Det finns förstås mycket hjälp att få, många duktiga professionella människor är inkopplade.
Men jag är djupt imponerad av studenterna själva, hur de hjälper och stöder varandra. Öppnar sina hem för andra, lånar ut kläder, pengar, böcker, telefoner. Det är rörande att se. De är goda förebilder för oss som är dubbelt så gamla!
Det finns väldigt många fina ungdomar!
Personerna på bilden har ingenting med branden att göra.
På en minnesstund som jag var med på nyligen var det en man som sjöng "Vänskap" av Joseph Hayden. Jag har kopierat den från nätet och delar den här (vers 1), tänker att den kan passa ganska bra på många av dem som stöder sina kamrater, men också på dem som ställt upp för studenter som de inte kände tidigare. Kanske blir det en vänskap som varar livet ut.
Här kan du läsa mer om branden
Lyckligtvis var det ingen som dog. Och inte heller så många som blev skadade fysiskt.
Men många förlorade allt de ägde!! Kläder, datorer, nyinköpta studieböcker - och id-handlingar, körkort, pass, busskort, pengar.
Bara en sådan sak som plånboken med id-kort och bankkort - vad det ställer till! Polisen upplyste om, på Info-mötet på dagen, att ska man skaffa ett nytt id-kort, behöver man ha en förälder eller släkting som kan styrka vem man är - det är inte lätt, när man har sin familj på långt avstånd från Luleå.
För mig har den här dagen varit "dagen efter", ett försök att hämta igen lite krafter.
Men hur var det då för alla studenter som förlorat sitt hem!? Att vakna upp till en ny dag, efter att ha sovit på en madrass på golvet hemma hos någon snäll studiekamrat och veta att man har väldigt begränsat med resurser av olika slag?
På några minuter förändrades hela ens livssituation. Var börjar man? Vilken tråd ska man dra i först? Vad är viktigast? Kan tänka mig att allt känns kaotiskt - och i morgon börjar terminen "på riktigt".
Det finns förstås mycket hjälp att få, många duktiga professionella människor är inkopplade.
Men jag är djupt imponerad av studenterna själva, hur de hjälper och stöder varandra. Öppnar sina hem för andra, lånar ut kläder, pengar, böcker, telefoner. Det är rörande att se. De är goda förebilder för oss som är dubbelt så gamla!
Det finns väldigt många fina ungdomar!
På en minnesstund som jag var med på nyligen var det en man som sjöng "Vänskap" av Joseph Hayden. Jag har kopierat den från nätet och delar den här (vers 1), tänker att den kan passa ganska bra på många av dem som stöder sina kamrater, men också på dem som ställt upp för studenter som de inte kände tidigare. Kanske blir det en vänskap som varar livet ut.
Vad är vänskap? Kan den förklaras,
blicken som säger: Vänner är vi
Sällan vi talar om vad vi känner,
vi bara vet det, vet det
Vänner vi skall förbli.
blicken som säger: Vänner är vi
Sällan vi talar om vad vi känner,
vi bara vet det, vet det
Vänner vi skall förbli.
Här kan du läsa mer om branden
Vilket fint inlägg, Birgitta.
SvaraRaderaDu formulerar så bra och rätt!
Tack.
/Marjolein
Tack, Marjolein!
SvaraRadera