Ibland är det några ord, eller ett citat el.dyl. som fastnar i mitt huvud - och jag kan bara inte släppa det. Varför är inte alltid så lätt att förstå.
Min syster visade mig några rader för drygt en vecka sedan, som jag sedan dess burit med mig.
Jag älskar boken Det osynliga barnet av Tove Jansson. Jag har (liksom många andra) använt berättelsen många gånger i predikningar och föreläsningar. Men de här raderna, har jag missat förut.
Texten handlar om Snusmumriken och om att ta vara på nuet, det som varit och det som väntar känns långt borta. Men "just nu lyste solen klarrött... Det är en kväll för en sång, tänkte Snusmumriken. En ny visa som ska ha en del förväntan i sig och två delar vårmelankoli och resten bara hejdlös förtjusning över att få vandra och vara ensam och trivas med sig själv".
Vi skulle kunna byta ut "vårmelankoli"till "höstmelankoli" istället.
Det är skönt - och viktigt, tror jag - att bara få vara i nuet en stund, få njuta av det som är vackert och gott, få hoppas och drömma, men också tillåta sig känna vemod och sorg - allt det som bekräftar att jag är människa! Att jag lever. Det är faktiskt en gåva att kunna känna också.
Tänk om vi inte kunde känna. Bara vara oberörbara. Likgiltiga - då blir livet overkligt, dött på något sätt, tänker jag mig. LIKgiltighet, har kanske med död att göra ??
Ja, jag vet att det finns människor som har det så, av olika anledningar.
Nu menar jag inte att förgylla alla känslor. De kan verkligen vara jobbiga och smärtsamma, det finns stunder då vi önskade att vi inte behövde känna så mycket...
Men ibland kan vi väl få glädjas över det vi känner, som påminner oss om de människor vi är, med allt vad det innebär av gott och ont. Att vi är påverkbara, kan ta in intryck och upplevelser, att vi kan beröras och beröra. Det i sin tur ger ofta en längtan att få ge uttryck för det i någon form; kanske, som Snusmumriken, i en visa med "en del förväntan... två delar vårmelankoli och resten bara hejdlös förtjusning" över att bara få vara.
Min syster visade mig några rader för drygt en vecka sedan, som jag sedan dess burit med mig.
Jag älskar boken Det osynliga barnet av Tove Jansson. Jag har (liksom många andra) använt berättelsen många gånger i predikningar och föreläsningar. Men de här raderna, har jag missat förut.
Boden, midsommartid
Texten handlar om Snusmumriken och om att ta vara på nuet, det som varit och det som väntar känns långt borta. Men "just nu lyste solen klarrött... Det är en kväll för en sång, tänkte Snusmumriken. En ny visa som ska ha en del förväntan i sig och två delar vårmelankoli och resten bara hejdlös förtjusning över att få vandra och vara ensam och trivas med sig själv".
Vi skulle kunna byta ut "vårmelankoli"till "höstmelankoli" istället.
Det är skönt - och viktigt, tror jag - att bara få vara i nuet en stund, få njuta av det som är vackert och gott, få hoppas och drömma, men också tillåta sig känna vemod och sorg - allt det som bekräftar att jag är människa! Att jag lever. Det är faktiskt en gåva att kunna känna också.
Tänk om vi inte kunde känna. Bara vara oberörbara. Likgiltiga - då blir livet overkligt, dött på något sätt, tänker jag mig. LIKgiltighet, har kanske med död att göra ??
Ja, jag vet att det finns människor som har det så, av olika anledningar.
Nu menar jag inte att förgylla alla känslor. De kan verkligen vara jobbiga och smärtsamma, det finns stunder då vi önskade att vi inte behövde känna så mycket...
Men ibland kan vi väl få glädjas över det vi känner, som påminner oss om de människor vi är, med allt vad det innebär av gott och ont. Att vi är påverkbara, kan ta in intryck och upplevelser, att vi kan beröras och beröra. Det i sin tur ger ofta en längtan att få ge uttryck för det i någon form; kanske, som Snusmumriken, i en visa med "en del förväntan... två delar vårmelankoli och resten bara hejdlös förtjusning" över att bara få vara.
Boden
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar