Fattig bonddräng

När jag i dag kom tillbaka till kyrkan från "Öppen mottagning" på universitetet så satt ett gäng och fikade och sjöng i vår samlingssal. Det var Måndagsöppet i Porsökyrkan. Ett par gitarrer kom fram och sången fortsatte. En av männen som spelade började sjunga Fattig bonddräng och alla föll in i sången.

Fattig bonddräng är en sång med musik av Gorg Riedel och text av Astrid Lindgren. Sången utkom på skiva 1971, till filmen Emil i Lönneberga.
Den vill ge en bild av Sverige under 1800-talet, hur bonddrängarna hade det. (Uppgifterna har jag hämtat från Wikipedia)

Texten har ett budskap om - som jag uppfattar det - att Gud inte alltid dömer som vi tror, eller som människor skulle ha gjort. Gud ser längre än till det yttre. Det är inte Gud som har gett oss "syndakatalogen"! Gud vill ge upprättelse, nåd, förlåtelse, vila...

.

Jag är fattig bonddräng, och jag tuggar mitt snus.

Och när lörda´n kommer, vill jag ta mig ett rus.

Sen, när jag blitt livad vill jag tampas och slåss.

Vila hos en flicka vill jag också, förstås.

Sen, så kommer sönda´n, och då vill våran präst,

att jag ska i kyrkan, men då sover jag mest.

Prästen kan väl sova hela måndagen men,

för en fattig bonddräng, börjar knoget igen.

Så går hela veckan, alla dagar och år.

Jag går med min lie, och jag plöjer och sår.

Jag kör mina oxar och jag hässjar mitt hö.

Harvar, gnor och trälar, och till sist ska jag dö.

Står där, fattig bonddräng invid Himmelens port.

Lite rädd och ledsen för de synder jag gjort.

Man ska inte supa, hålls med flickor och slåss.

Herren, Gud i Himlen, är väl missnöjd förstås.

Men, då säger Herren: Fattig bonddräng, kom hit.

Jag har sett din strävan och ditt eviga slit.

Därför, fattig bonddräng, är Du välkommen här.

Därför, fattig bonddräng, skall du vara mig när.

Åh, jag, fattig bonddräng står så still inför Gud.

Och sen klär han på mig den mest snövita skrud.

Nu Du, säger Herren, är ditt arbete slut.

Nu Du, fattig bonddräng, nu får Du vila ut.