Hur var det möjligt?!

Med min make, Owe, vid ratten, körde vi märkligt nog 7-8 mil fel! Det var när vi skulle åka hem från vår Norge-tripp för ett par veckor sedan. Det hade inte varit så märkligt om det hade varit jag som körde - för jag har ett - nästan - obefintligt lokalsinne. Jag har ingen fysisk orienteringsförmåga. Hur många gånger har inte jag vimsat bort mig?! Men Owe!!

Vi hade inte hunnit köra så långt förrän jag sa till Owe, att jag inte kände igen mig och undrade om han var säker på att vi var på rätt väg. Jo, sa han, det finns ingen annan väg. Nehe, då fick jag lita på det, för jag visste ju, vem som brukar ha rätt på det här området... obs! på det här området! :-) Så jag njöt av allt det vackra vi såg. Vi var verkligen hänförda av den fantastiska naturen! Inte mindes vi att det var så fint när vi åkte dit och att det var så många vägtunnlar ... Och plötsligt så var havet på höger sida, där fjorden skulle ha varit på vänstra sidan...

Hm! Nu började t.o.m. Owe tvivla... Om vattnet är på höger eller vänster sida säger inte mig så mycket, men Owe som alltid  - annars - har väderstrecken i huvudet och har koll på hav, land, fjäll...

Det visade sig att vi hade kört många mil fel. Vi fick åka tillbaka hela vägen och börja om igen. Det fanns ingen genväg över fjället :-)

När vi sedan kom på den rätta vägen, så blev det ännu mer obegripligt att vi kunde ha kört så fel! Det var en helt annan typ av väg och det visste Owe egentligen.

Å, vad vi har pratat och skrattat åt detta. Tänk att man kan vara så inställd på en sak, så att man vägrar ta in och tänka med sitt förnuft - när man ändå någonstans inom sig vet att det är fel. Man blir liksom blind och stänger till om alla sina sinnen och all logik. Och ju längre man kör, desto mindre vill man att det ska vara fel! Ett märkligt fenomen! För oss blev det något av en lärdom på ett djupare plan.

För mig var det också lite roligt att Owe kunde ta så fel. Han har ibland svårt att förstå hur jag bara kan köra (eller gå) så fel, som jag gör då och då... "men såg du inte från vilket håll solen var", brukar han t.ex. fråga, eller "du borde väl ha tänkt på att vattnet var på fel sida"... Nu gjorde han precis det felet själv! Det gläder mig :-)
Dessutom var det otroligt vackert, så det gör ingenting att vi fick åka den "felaktiga" vägen från båda hållen.