Min tro på Gud

I kväll har jag varit på en samling på universitetet som den kristna studentgruppen anordnat. Vi var representanter från olika kyrkor och församlingar. Tanken var att de nya studenterna skulle få en bild av vilka kyrkor som finns i staden.
Vi hade fått speciella förhållningsregler, vi fick inte prata mer än 7 minuter var och vi skulle börja med att berätta hur vi själva kommit till tro och blev det sedan tid över, fick vi berätta om den kyrka vi representerade.

Om mig själv sa jag ungefär så här:
Jag har växt upp i en familj där mina föräldrar räknade med Gud, Gud fanns med i vardagen. Det var naturligt att prata med Gud om allt. Och jag upplevde att Gud var med oss. Det var det som la grunden för mig att vilja vara en kristen.
Min pappa sa ofta: "Gud är en god Gud" - och så formades min Gudsbild.

Några månader innan jag fyllde femton år, så dog pappa, några år över 40. Han fick ström genom kroppen och dog omedelbart (det har jag berättat förut, under rubriken Åke, i maj, tror jag). Vårt liv vändes upp och ned.
Min barnatro fick sig en ordentlig törn - var verkligen Gud en god Gud?!
Gud var så en del av mitt liv, så det gick bara inte att lämna Gudstron - däremot grälade jag på Gud, ifrågasatte, uttryckte min besvikelse ... jag var ju van att prata med Gud... och Gud tålde det.

Jag lärde mig (någorlunda) att acceptera att man kan inte förstå allt och att allt som sker kanske inte är Guds vilja (men Gud kan tillsammans med oss göra något gott av det), samtidigt som jag upptäckte att Gud var med mitt i det svåra och oförståeliga. Och så småningom så blev det ännu större för mig. Gud vek inte undan från det mörka och smärtsamma, utan stannade kvar. Det har en stor betydelse för min tro.

Här är mitt barndoms kapell, centralt i Piteå, Ebeneser, hette det då. Jag tror att det ägs av Ronny Eriksson (komikern) idag och heter Krokodil. Vi bodde precis bakom och nedanför kapellet, på Hamngatan.