Den bästa dagen

Från Sagrada Familia, Barcelona

Eftersom mitt senaste inlägg hette Den värsta dagen, är det bäst att nu skriva om den bästa dagen. I kyrkans värld är den bästa och största dagen Påskdagen. Dagen då Jesus uppstod från de döda. Konsekvensen blev nytt liv och nya möjligheter.

I dag på Annandag Påsk har bibeltexten (Lukas 24:13-35) handlat om två lärjungar som modfällda och deppiga är på väg från Jerusalem till Emmaus. De hade visserligen hört något rykte om att Jesus skulle ha uppstått - men vem kunde tro på något sånt?!

På sin vandring får de sällskap av en man de inte kände. En Främling. De samtalar med varandra. Han säger en del intressanta saker. De bjuder hem honom på kvällsmat.

Det är just i inbjudan, i välkomnnandet, öppenheten och i det delade brödet som de plötsligt ser. Ser vem det är. Ser att det är Jesus. Jesus är inte död, han lever.

Mötet med den Uppståndne är mötet med någon de inte känner. En främling. I den här berättelsen är det en främling som öppnar deras ögon för Jesu Kristi närvaro; att han gått där vid deras sida, att han vill dela brödet/livet med dem. Det betyder att Jesus inte alltid är välkänd, igenkänd för mig, inte alltid som jag föreställer  mig. Det är en spännande tanke! Det ger mig all anledning att möta alla främlingar med respekt.

Det var under deras livsvandring, bland frågorna och tvivlen, i deppigheten, i känslan av misslyckande som den de inte kände slog följe med dem. En främling som det visade sig att de kände igen när de inbjöd honom öppet och välkomnande till sina liv.

(Förutom den första bilden, är alla foton från Boden,

närmare bestämt från Buddbyn)