Kontrastens sång

Läste häromdagen om någon "som njöt av Kontrastens sång". Det skulle förstås ha varit Koltrastens sång. Men jag tänkte att kontrasterna har också en sång. En sång som faktiskt kan vara njutbar. Färg-kontraster, smak-kontraster, personligheter, toner (dur och moll) ...  är ofta en förutsättning för att det ska bli riktigt vackert, levande, gott, spännande...

Våren är full av kontraster. Ena dagen snöar det, det blir alldeles vitt ute och det kan blåsa riktig kall nordanvind, nästa dag är det kortärms-väder, det är varmt och solen skiner. Det är inte alltid så lätt att hänga med och veta hur man ska klä sig. Även om snö och blåst inte är särskilt njutbart, kan de ändå ha en viktig funktion. Vi brukar ju trösta oss med att den nya snön tar bort den gamla och blåsten hjälper till så gott den kan...

Kontrasternas sång behövs. Både lovsång och klagosång har rätt att få plats.

Det vore väldigt trist om allting var konstant likadant jämt. Men lika svårt skulle det vara om allting hela tiden växlade; upp och ner, fram och bak, varmt och kallt, så osäkert och oroligt det skulle vara...! (Precis så kan det vara för en del människor som lever i kaotiska förhållanden eller livssituationer. Alltid vara på sin vakt.)

När det gäller våren och aprilvädret så tycker jag att det är så skönt att fåglarna kvittrar även om det är kalla nordanvindar och ljuset består, även om det snöar och det blir frost.
Mitt i kontrasterna finns det vissa saker som är konstanta, som består - det är väl därför vi ofta kan uppskatta kontrasterna i livet.

Hur än allt förändras, trender kommer och går, utvecklingar och bakslag, död och liv, så berättar bibeln att Gud är densamme igår, idag och imorgon och att Gud har lovat att hålla sina löften. Annars så vet vi ju hur det kan vara med löften...

Jag tror att Gud är kontrasternas Gud - vi kan aldrig säga att vi vet precis vem Gud är, kan och vill. Hur många gånger har vi inte blivit överraskade av Gud?! Det går inte att placera Gud i en mall.
Samtidigt tror jag att Gud är den konstante Guden, den som består, stannar kvar, håller ut, den fasta klippan, den som var, är och blir densamme.

Både kontrasterna och det konstanta har sin källa i Guds kärlek till oss.