Som jag skrev för något inlägg sedan, så läser jag mycket Hjalmar Gullbergs dikter just nu. Jag hittar mycket som jag tycker om. En sådan text är Slutstrof på Enslingen på Salamis, ur Memoria mortuum:
Eftersom alla är upptagna jämt och har mycket att göra,
är det av synnerlig vikt att en man reser bort från det hela
för att på avstånd begrunda vårt faktiska läge i nuet
och tyda de hemliga lagar
som härskar över vårt liv.
Ärade samtid, min sång vill betona att världen behöver
någon som bor på en ö i en grotta och vakar och lyssnar
vid tillvarons gränser, en andlig spion,
en utpost i ingen mans land!
Hjalmar Gullberg, Dikter, Norstedts
Tänkvärda rader för vår samtid, tycker jag. Hur många är beredda att "resa bort från det hela" för att begrunda, analysera, vaka och lyssna för att förstå, se vad som händer och vad det ger för konsekvenser, för att kunna säga, välja och handla rätt. Hur många är beredda att hålla sig på avstånd för att få perspektiv... och hur många har ro att "bara" vaka och lyssna?! Och att bedja.
Fågelperspektiv från en grotta?
På alla nivåer av beslutsfattande; i hemmet som i världspolitiken, behöver vi själva eller "nyckelpersoner" som är beredda att bo "på en ö i en grotta". Då skulle mycket se annorlunda ut i världen. Och på vårt sätt att uttala oss och se på varandra.
Men så klart kan den som reser bort för att bo på en ö i en grotta bli missförstådd, det står det om i strofen innan, i Motstrof 2. Leta gärna rätt på den.
Jag lockas av slutraderna på Motstrof 2. Förtalet är i gång, men det hinner inte ifatt mannen i grottan;
tystnadens älskare, stjärnornas vän, eremiten i grottan;
hans enda musik är måsens rop
och dyningens aftonbrus.
Inte konstigt att han kan tänka klart... Därmed inte sagt att vi alltid ska bo i en grotta. Vi behövs i brusande livet också. Men ibland.
Återigen är fotografierna från Grekland
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar