I söndags presenterade sig Jesus som "den gode herden". En älskad bild genom tiderna. Men herdelivet var ett hårt liv. Vardagen med smutsen från fåren, hundarna och marken gjorde också herdarna smutsiga. Ja, man ansåg att herdarna var så smutsiga - också i andlig bemärkelse - att de inte var välkomna till templet och synagogan. De var ett föraktat folk, som man såg ned på.
Men det var i templet, i Salomos pelarhall där de skriftlärde brukade samlas och diskutera viktiga teologiska frågor, som Jesus liknade sig själv vid en herde. Just där, där herdarna inte var välkomna! Det måste ha fått dem att dra efter andan.
Men vilka var de som först fick höra ängla-budskapet att en Frälsare hade blivit född åt dem?! Vilka var de som först fick se det lilla nyfödda Jesus-barnet? Jo, herdarna!
Jesus identifierar sig med dem som ingen räknade med. Ännu en gång.
Jesus har en speciell blick för bortsprungna, för skadade, ensamma, såriga och smutsiga. Han är inte rädd för smutsen och utsattheten. Utan skyddshandskar är han beredd att med sina bara händer tvätta och linda om fula sår och bära oss i sin famn på de små vägarna, genom skuggiga och mörka dalar, ja t.o.m.genom döden till liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar