...som stranden och gräset... vind och vidd

Har ikväll skrivit på ett tal där jag delvis utgår ifrån 

A. Frostenssons psalm nr 289 i Den Svenska Psalmboken med tillägg.

Tycker så mycket om orden:

Guds kärlek är som stranden och som gräset,

är vind och vidd och ett oändligt hem.

....

Vi vill den frihet där vi är oss själva,

den frihet vi kan göra något av...

 Trots vår längtan efter frihet och rymd, 

finns murar mellan oss människor, säger tredje versen.

 Vi ser på varann genom galler.

Precis som texten antyder, tror jag, 

att mycket av vår fångenskap är byggd av rädsla.

Ofta rädsla för det okända.

Guds kärlek sträcker sig långt, den är vid, ja, oändlig och orädd

och är för alla människor, folk och raser här (v4).

Jag önskar att jag själv och hela mänskligheten 

hade mer av denna vidsträckta kärlek. 

Tänk, om vi vågade gå utanför våra smala och trånga gränder

och vågade se allt gott och allt ljust som finns runt hörnet.

Tänk, om vi vågade lita mer på kärleken som är som ett "oändligt hem";

Guds kärlek och människors kärlek till varandra.

Kärlek kan aldrig vara fel!

Alla fotona är ifrån Barcelona.