En mur av sten

Jag har en speciell förkärlek till murar. Inte vilka murar som helst. Inte fängelsemurar, inte murar av betong. Nej, stenmurar ska det vara.

Stenmurar är levande. Det finns liv i dem på något sätt. Det är som om de har en historia att berätta. Eller en sång att sjunga. Om vi tiger ska stenarna ropa, säger faktiskt Jesus vid ett tillfälle... Hur ofta tiger vi inte - vad är det stenarna ropar?

Tänk, att det finns liv som kan växa och bre ut sig på de kala stenarna. Förgylla. Hela där det är trasigt. Värma. Stenarna själva kan också alstra värme.

En stenmur kan vara ett skydd mot det som är utanför. Mot det som hotar och vill ta över. Den är en hjälp att kunna avgränsa sig, att ha något att hålla sig inom. En trygghet.

En stenmur kan ge både lä mot vinden och skugga och svalka när solen bränner för mycket.

En stenmur är ändå inte kompakt. Genom stenmuren sipprar ljus och luft igenom. Det finns viktiga glipor och hål. Man är inte utestängd från världen utanför.

En mur av stenar är en levande mur. För den kan vara rörig, rörlig och flyttbar. Den är inte perfekt i betydelsen att alla stenarna är likadana, lika stora och raka i kanterna. Alla storlekar får vara med, alla nyanser av färg. Ingen är en mur ensam, utan det är tillsammans som de blir en mur. Alla är viktiga. Runda och kantiga, smala och breda, ojämna och släta. Tillsammans blir de en mur.

En mur går faktiskt att riva när så behövs. Och stenarna blir inte odugliga för det.

Det går att göra en öppning i en stenmur. En öppning som kan leda både in och ut. Det är viktigt att det finns. Ja, för livets skull är det viktigt.