Någon gång.
Någonstans.
HEMLIGT AVSKED
Sist av alla stiger hon tyst in. Sätter sig långt bak i den stora kyrkan. Hon är en främling. Ingen vet vem hon är. Utom möjligen en. Och den som ligger i kistan. Med kött och blod släkt med alla. Ändå utanför och okänd.
Vid avskedstagandet lämnar hon - lika tyst som hon kom - den stora kyrkan. Före alla andra. Ingen vet vem hon är. Utom möjligen en. Och den som ligger i kistan.
Obemärkt har hon tagit sitt avsked.
Utanför är det gnistrande kallt. Med händerna i fickorna går hon till bilen, startar och kör tillbaka till jobbet. En blek sol syns mellan träden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar