En klocka i brunnen

Armbandsuret låg på tvättmaskinen. Med badhanduken råkade jag vifta ner klockan rakt ner i golvbrunnen. Jag hörde bara hur något "smattrade" till och så var det tomt på tvättmaskinen. Jag lyfte upp golvbrunnslocket och stack ner handen i det ljumma vattnet, men jag kände inte klockan och jag blev rädd att den försvunnit ut i avloppet.

Hade min tid runnit ut? Vad betydde detta? Var min tid slut nu?

Jag brukar inte söka tecken, eller tolka allt som tecken. Men jag är van att tänka i bilder. Så mina tankar gick igång...

Hur använder jag min tid, mitt liv? Vad är värdefullt - och vad hör mer hemma i avloppet, för att uttrycka mig lite drastiskt? Snabbt som klockan försvann ner i brunnen, kan ju faktiskt också mitt livs tid ta slut. Sånt händer hela tiden.

Om jag ska köpa en ny klocka?  Nej. Jag gick och väckte Owe och berättade förtvivlat att min klocka försvunnit ner i avloppet. Han klev upp och stack ner sin hand - och vips så låg klockan där! Jag trodde att den var förlorad! Men jag behövde bara torka av den och sätta den på armen igen.

I min värld blev det ett uttryck för nåd, att bli benådad. 

Eftersom jag lever mycket i tankarna kring tid, min livs-tid, så blev den här lilla händelsen en tankeställare.

Nej, jag tror inte att det var Gud som slängde ner klockan i brunnen för att varna mig, eller något sådant... Men jag väljer själv att  ta det som en bild, en berättelse att tänka vidare på, att ta min tid och mitt liv på allvar.

I min tidiga ungdom var Sven-Ingvars mina favoriter. Kommer ni ihåg: Släng en slant uti brunnen och önska dig någonting?

Nu ska jag fundera på vad jag önskar mig, för jag har bestämt att det gäller även när man slänger en klocka i brunnen!

God tid!

Vackrare foton blir det kanske en annan dag :-)