Efter tre gudstjänster idag, sjunker jag nu ihop vid datorn och drömmer mig bort. Förra inlägget var från en händelse i Jordbro, här kommer ett annat från samma hus. Ja, t.o.m. från samma trapp-uppgång. Christofer kallade sin lekkamrat från våningen ovanför oss för "R i taket". Familjen bodde ju ovanför vårt tak.
Det var 1990. Grannkvinnan "i taket" väntade sitt andra barn, liksom jag. Våra barn var beräknade med ca 14 dagars mellanrum. Vårt barn skulle födas i slutet av februari och grannarnas till ca 14 dagar in i mars, om jag minns rätt. Barn kommer inte så exakt, som bekant, så det skulle kunna bli nästan samtidigt. Vi hade rätt mycket koll på varandra den sista tiden - på lite lustiga sätt, som jag inte går in på nu. När det var dags så skulle vi banka på den andres dörr, oavsett vilken tid på dygnet det var, hade vi sagt.
En mycket tidig morgon bankade det på dörren. Det var pappan till barnet. Nu var det dags för dem!
Fjorton dagar för tidigt - på vårt datum! Jo, vi lovade att ta hand om storasyster R. De skulle lämna in henne på vägen ner till taxin. Men det dröjde. Jag hörde hur det bankade och slog i väggen däruppe, och hur någon skrek. Jag sa åt Owe att gå upp och ta hand om R och se till att de kom iväg.
När Owe kom upp till dem, stod pappan i telefonen. Han hade sagt ifrån taxin och ringde nu ambulans. Barnet var på väg! Inne i vardagsrummet låg mamman i tvåsitts-soffan i röd täckjacka och ropade "nu kommer den, nu kommer den" och när Owe kom in där var barnets huvud halvvägs ute. Pappan hade svårt att ta in att det var NU det hände - han sa "det är lugnt, det är lugnt vi har två timmar på oss" för så var det förra gången. Owe fick agera banmorska, så barnmorkse-son han är. Det lilla barnet kom och han fick ta emot det och lägga det på mammans bröst!
Där nere låg jag och försökte förstå vad som hände. Plötsligt kom Owe nedrusandes och frågade var kameran var. Jag undrade varför de aldrig kom iväg någon gång. Då berättade han att barnet redan var fött! Jag måste erkänna att jag blev rätt arg på Owe som inte hade talat om för mig vad som var på gång. Snabbt tog jag på mig något och gick upp.
När ambulanspersonalen kom, frågade de om det var en pojke eller flicka. Det visste vi inte! Ingen av oss hade ens tänkt på att kolla. Vi var så uppfyllda av det lilla underverket som plötsligt hade gjort sin entré i världen. Det var en flicka. Allt hade gått bra.
Just då låg Owes mamma på sjukhus, hon hade fått proppar i båda lungorna, hon var riktigt dålig. När Owe ringde och berättade vad han hade varit med om, så blev hon både glad och rörd över att sonen "ärvt" hennes älskade yrke.När personalen sedan kom på rond kommenterade de direkt att hon såg så glad ut och undrade varför. "Ja, kan man vara annat, när sonen vikarierat för mig i morse", sa hon.
Vår dotter föddes 10 dagar över tiden! Gissa om den väntetiden kändes lång?!
Ja, det är så här jag minns det, 24 år senare. Kanske minns grannarna "i taket" det på annat sätt...?
Det var 1990. Grannkvinnan "i taket" väntade sitt andra barn, liksom jag. Våra barn var beräknade med ca 14 dagars mellanrum. Vårt barn skulle födas i slutet av februari och grannarnas till ca 14 dagar in i mars, om jag minns rätt. Barn kommer inte så exakt, som bekant, så det skulle kunna bli nästan samtidigt. Vi hade rätt mycket koll på varandra den sista tiden - på lite lustiga sätt, som jag inte går in på nu. När det var dags så skulle vi banka på den andres dörr, oavsett vilken tid på dygnet det var, hade vi sagt.
En mycket tidig morgon bankade det på dörren. Det var pappan till barnet. Nu var det dags för dem!
Fjorton dagar för tidigt - på vårt datum! Jo, vi lovade att ta hand om storasyster R. De skulle lämna in henne på vägen ner till taxin. Men det dröjde. Jag hörde hur det bankade och slog i väggen däruppe, och hur någon skrek. Jag sa åt Owe att gå upp och ta hand om R och se till att de kom iväg.
När Owe kom upp till dem, stod pappan i telefonen. Han hade sagt ifrån taxin och ringde nu ambulans. Barnet var på väg! Inne i vardagsrummet låg mamman i tvåsitts-soffan i röd täckjacka och ropade "nu kommer den, nu kommer den" och när Owe kom in där var barnets huvud halvvägs ute. Pappan hade svårt att ta in att det var NU det hände - han sa "det är lugnt, det är lugnt vi har två timmar på oss" för så var det förra gången. Owe fick agera banmorska, så barnmorkse-son han är. Det lilla barnet kom och han fick ta emot det och lägga det på mammans bröst!
Där nere låg jag och försökte förstå vad som hände. Plötsligt kom Owe nedrusandes och frågade var kameran var. Jag undrade varför de aldrig kom iväg någon gång. Då berättade han att barnet redan var fött! Jag måste erkänna att jag blev rätt arg på Owe som inte hade talat om för mig vad som var på gång. Snabbt tog jag på mig något och gick upp.
När ambulanspersonalen kom, frågade de om det var en pojke eller flicka. Det visste vi inte! Ingen av oss hade ens tänkt på att kolla. Vi var så uppfyllda av det lilla underverket som plötsligt hade gjort sin entré i världen. Det var en flicka. Allt hade gått bra.
Just då låg Owes mamma på sjukhus, hon hade fått proppar i båda lungorna, hon var riktigt dålig. När Owe ringde och berättade vad han hade varit med om, så blev hon både glad och rörd över att sonen "ärvt" hennes älskade yrke.När personalen sedan kom på rond kommenterade de direkt att hon såg så glad ut och undrade varför. "Ja, kan man vara annat, när sonen vikarierat för mig i morse", sa hon.
Vår dotter föddes 10 dagar över tiden! Gissa om den väntetiden kändes lång?!
Ja, det är så här jag minns det, 24 år senare. Kanske minns grannarna "i taket" det på annat sätt...?
Men oj vilka historier du har att berätta från ditt förortsliv! Det verkar ha hänt mycket mer där än där vi bodde under samma tid...:)
SvaraRaderaUnderbart, jag minns det likadant :) TAck för att ni fanns och finns :)
SvaraRaderaGrekland nu: Ja, det var ett spännande ställe att bo på :-)
SvaraRaderaTorun: Skönt, att du minns likadant, så att jag inte drömt alltihop :-)
Tack själv, att ni fanns och finns ♥