Förortsliv

Vid middagsbordet idag pratade Owe och jag om våra år i Jordbro. Anledningen var att vår dotter köpt en lägenhet i en förort till Stockholm. Naturligtvis kan man som förälder oroa sig. Men vi påminde varandra om att vi själva som unga bott i en - då i alla fall - mycket stökig förort och överlevde det. Ja, vi trivdes faktiskt riktigt bra! Det var dessutom lärorika år på många sätt.

Det var 1989. En dag gick min son, Christofer, 2 1/2-3 år och jag utanför vårt långa 3-våningshyreshus. Vi mötte en man, en indier, när vi hade gått förbi varandra, vände han och ropade på mig. Han berättade att han skulle till jobbet, pendeln skulle gå om några minuter. Hans lille son, som var i Christofers ålder, var kvar ensam hemma i lägenheten. Han ville att vi skulle gå upp till sonen på tredje våningen och vara hos honom tills frun kom hem. Hon skulle komma när som helst med pendeltåget. Han la nyckeln i min hand och sprang till tåget.

Plötsligt stod jag där med en nyckel till en helt främmande lägenhet - och jag visste inte vad jag skulle tro...
Jag öppnade porten till den uppgången - och jag hörde genast ett barn gråta förtvivlat. Då var det där med barnet sant i alla fall. Tillsammans traskade vi upp för trapporna Christofer och jag. Jag försökte vara lugn för Christofers skull, för han förstod att det var något som var konstigt...

När jag låste upp dörren kom pojken springandes, men tvärstannade och sprang och gömde sig när han såg att det inte var pappa eller mamma. Försiktigt försökte vi närma oss honom, förklara, lugna och trösta...

Samtidigt funderade jag på om jag gått i en fälla... tänk om det inte skulle komma någon mamma... tänk om han skulle komma tillbaka och göra oss illa, kanske tillsammans med flera män... tänk om han stack för alltid... tänk om det faktiskt skulle komma en mamma och hon inte alls skulle förstå varför jag var där...

Jag lånade deras telefon (jag hade ingen mobiltelefon på den tiden) och ringde till min man på jobbet och talade om var jag var, ifall det skulle hända något...

Jag kunde tiderna på när pendeltågen kom, så jag höll utkik i fönstret för att se om det skulle kunna vara en mamma till pojken som var på ingående... tåg efter tåg kom och ingen mamma. Det kändes ganska oroligt.

Till slut kom mamman i alla fall! Hon blev något förvånad när hon upptäckte oss. Lite nervöst berättade jag hur det kom sig att vi var där. Till min stora lättnad förstod hon svenska - och skrattade hjärtligt åt sin "tokiga" man. Hon var så tacksam för att vi hade varit där hos deras son.
Det kunde ha slutat på ett helt annat sätt.
För att inte tala om vilken risk pappan tog!

Kvinnan och jag lärde känna varandra lite grand, träffades ibland. Vid ett senare tillfälle berättade kvinnan om sitt liv som invandrad indisk kvinna och mamma. Det var inget lätt liv! Ungefär ett år senare, lämnade mannen henne och pojken. Det var hon glad för. Han var inte snäll mot dem.

Det var ett av många människoöden i denna spännande förort.


Fotona är ifrån Jordbro, men från 2012.