Jag började min arbetsvecka efter semestern med två lediga dagar, det kändes inte alls tokigt :-) Men i morgon börjar det på riktigt. Det blir en tolv-timmarsdag, som avslutas med Veckomässa i Gammelstads kyrka. Jag "tjuvkikade" på bibeltexterna från i söndags ifall jag skulle hitta inspiration där till mitt beredelseord (=andakt). Jag fastnade för några verser från söndagens Psaltarpsalm 143, som jag ska tänka vidare på ...
När jag läste evangelietexten från i söndags (Matteus 21:28-31) log jag för mig själv. Jag kände väl igen mig, mina barn, människor jag haft med att göra - så vanligt och så typiskt på något sätt.
Är han den som går,
eller den som säger att han ska gå, men inte gör det?
Jesus berättar om en man som hade två söner. Han vände sig till den ene och sa: "Min son, gå ut och arbeta i vingården idag. Han svarade: Nej, det vill jag inte, men sedan ångrade han sig och gick.
Mannen vände sig till den andre och sade samma sak. Han svarade: Jag skall gå, men han gick inte."
Jag tycker att jag märker att en del av oss gärna vill tala om att vi inte vill, inte kan, inte har tid, inte har ork osv - dvs vill gärna protestera, ifrågasätta, eller kanske visa missnöje - men går ändå, så småningom.
Medan en del andra av oss, har lätt för att säga; ja, det kan jag göra, det fixar jag, det är inga problem - men så blir det ingenting av det.
Vem är jag mest lik?
Även om den förste sonen premieras i berättelsen; han gör ändå vad fadern har bett honom om, är det inte roligt som förälder, kollega, vän, att alltid (ofta) mötas av en negativ attityd först, även om man vet att han/hon ändå gör det man har bett om. Det blir lite tungt.
Kanske är det ändå värre med den som lovar, men inte fullbordar det han/hon sagt. Den personen svarar ofta glatt och positivt, och menar säkert att hålla sitt löfte, men p.g.a. olika omständigheter blir det inte gjort. En sådan person är det svårt att lita på.
Ja, jag tyckte bara att personligheterna var mycket träffande och igenkännande. Och som sagt, inte minst hos mig själv!
Det finns mycket vi behöver lära känna hos oss själva...
Fotona är ifrån toppen på Pieljekajse
På tal om att "gå eller inte gå", så bestämde jag mig för att inte gå upp på toppen när Owe, Cornelia och Cornelias pojkvän skulle vandra iväg. Jag vågade inte, jag var rädd att jag skulle snubbla och ramla, så här dagarna innan jag skulle börja jobba (det har ju hänt förut). Jag hade det skönt och bra på stadig mark, men kände en viss sorg när jag såg fotona.
De var mycket glada och nöjda med sin vandring, om än trötta.
Fotona är alltså tagna av Owe eller Cornelia.
De var mycket glada och nöjda med sin vandring, om än trötta.
Fotona är alltså tagna av Owe eller Cornelia.
Nej, nu måste jag se vad jag ska ha med mig imorgon till jobbet...
Så bedövande vackra bilder, både från vandringen och från Fjällbonäs!
SvaraRaderaJa, jag minns att Fjällbonäs (där jag själv aldrig varit) framstod nästan som en magisk plats för mig, i barndomen. Det var ju dit du åkte varje sommar och upplevde dina sommaräventyr - och eftersom jag själv inte hade någon aning om var det låg eller hur där såg ut, så blev det litet ”sagoaktigt” och ouppnåeligt för mig…
Jag minns också att du, när du blivit tonåring, inte alltid var lika entusiastisk över vistelserna där som när du var yngre. Helt naturligt: under frigörelsens tid förändras ofta ens inställning till alltför intensivt familje- och släktumgänge (och lantliv!). Livet har sina olika faser – alla lika viktiga och nödvändiga för växande och utveckling, och ingen fas är ”finare” än andra. Att knyta an och vara nära är viktigt – för att sedan kunna släppa taget och frigöra sig…! Kanske pratar vi ibland om frigörelseperioder i negativa ordalag (den besvärliga ”trotsåldern”), men hur ska man kunna utveckla ett eget ”jag” om man inte tränar på just det…Och när vi är tillräckligt "frigjorda" så återvänder vi ju gärna till de platser och de personer som vi tidigt knöt an till, och som gjorde det möjligt för oss att att bli vuxna och självständiga!
Birgit
Birgit: Så här efteråt kan man tycka att du kunde ha följt med någon gång, en vecka eller så. Vad kul vi skulle ha haft!
SvaraRaderaJa, vi går väl alla igenom frigörelser av olika slag. Hur än jobbiga de är för en själv och ens omgivning, är de nödvändiga. Jag har nog inte växt färdigt än, för jag tycker jag måste igenom sådana faser fortfarande.