Fantasi

Tänk vilken gåva att Gud har gett oss fantasi! Så trist livet vore annars.

Jag har målat en del på sista tiden, men inte lyckats något vidare, tycker jag. Men så bestämde jag mig för att bara njuta av färger och former och se det som en träning, eller snarare som en lek. Och då började jag tycka om målningen ovan. Nu har den t.o.m. fått ett namn.
Tyvärr gör sig inte färgerna på fotot. Det som ser ut som svart är en blandning av Payne´s Gray och Antwerpen blue, om jag minns rätt...

Egentligen skulle jag inte visa akvarellerna på bloggen de blir så platta och trista - men jag gör det inte för att jag tycker att jag är en skicklig målare, utan mer för hur roligt det är att låta fantasin leva  i färg och form. Att våga släppa ambitionen att det ska "bli nåt"... 

I den här målningen ser jag en utsikt som vi hade från 15:e våningen på ett hotell i Florida och kanalen som gick nedanför, som höghusen mittemot speglades i... ja, ja... 

Får man hålla på med sådana här barnsligheter när det händer så allvarliga och ruskiga saker i världen?? Mitt svar är, att någonstans måste man hitta inspiration och ork att leva på allvar mitt i verkligheten. För mig kan det ibland vara att uppslukas att fantasier, drömmar, färger och poesi, hur motsägelsefullt det än låter.

I linje med gårdagens inlägg Linjeformat har jag den sista månaden - i brist på "riktiga" motiv - målat mycket linjer och typ stolpar...  Som jag skrev igår, så kan det vara vackert och vilsamt. Men i längden kan det bli tråkigt. Intetsägande. Och nu tänker jag inte bara på målningar utan också på livet.

Vi behöver klara linjer och fasta ramar. Det blir tryggt och säkert. Lugnt. Men jag skulle inte riktigt trivas om det inte blev avbrott, brytningar, överraskningar ibland, något som "stör", "vänder upp och ned", avviker i färg och form. Det är inte alltid smärtfritt eller okomplicerat, men i ett längre perspektiv kan det berika livet - åtminstone en målning. Därmed inte sagt att jag önskar död, sorg, separationer i mitt liv! Eller i vår värld! Men jag tror att vi behöver bli lite "störda", "omskakade" ibland i vårt raka linje-tänkande... om ni förstår vad jag menar.

Vi lever i en orolig och obegriplig värld där det kan vara svårt att se klara motiv och ha förförståelser på vad som händer/har hänt och vad det ger för konsekvenser. För att orka och kunna ta ansvar måste vi ibland begränsa oss, rama in ett område som vi just nu koncentrerar oss på - men ändå vara medveten om att bilden är mycket större än bara mitt/vårt område. Gränserna, ramen kan vi tidvis behöva flytta eller vrida på, eller utvidga.

Ibland flyter de in i varandra...