Nostalgi 2

Allting har sin tid
skulle rubriken idag också kunnat vara.
Livet förändras hela tiden.
Så också Porsökyrkan.

De stora och tunga kyrkbänkarna i Porsökyrkan är rörliga. Men inte alltid så medgörliga. De har flyttats på, vänds och vridits åt olika håll, i huvudsak för att få bättre ljus, men också beroende på vilken gudstjänstform vi har haft. På måndagen efter min sista gudstjänst i Porsökyrkan började en ny förändring; ny belysning sattes upp och bänkarna ställdes tillbaka till den ursprungliga  riktningen. 

På något sätt tycker jag att byggnadsställningarna i kyrksalen utmärker Porsökyrkan. Den är flexibel, anpassningsbar, öppen för förändring. Och det är mycket högt till tak! Därför har jag tyckt att det har varit så roligt att jobba i Porsökyrkan. På bilden syns Lennart Johansson, musiker i församlingen (Stadsökyrkan), som tillfälligt var i kyrkan och - tror jag - fixade ljud och högtalare. Och så är det kyrkans husmor/vaktmästare Elaine Jonsson, vår "allt-i allo", som funnits i Porsökyrkan i mååånga år.

Så här ser kyrksalen ut nu. Det var längtan efter att få ha mer gudstjänster och kyrkliga handlingar (dop, begravningar, vigslar) som jag valde att lämna Sjukhuskyrkan efter ganska många år. Jag tycker att det är väldigt roligt att få vara delaktig i olika gudstjänstformer. I de sammanhangen möter man många människor som ibland leder till samtal, vilket gör arbetet ännu mer meningsfullt.

Jag har uppskattat mycket att få jobba ihop med mina underbara smågalna kollegor i Porsökyrkan; musiker, diakon, pedagog, husmödrar, studentpräst i gudstjänstsammanhang och andra verksamhetsformer, liksom bara i den vanliga vardagslunken. Mycket har vi fått dela med varandra, vi har alla haft nära till både skratt och gråt.

Nu har jag lämnat mitt kontor i Porsökyrkan, för att snart flytta in i ett annat.
Allting har - som sagt - sin tid.

"Sista måltiden" i personalrummet i Porsökyrkan med några av mina kollegor.