Sprickor

Vägen har sprickor

fallgroparna är många

träden skjuter skott

Det är en haiku som jag skrev för inte så länge sedan. Om det inte är snö så är det något vi ser ganska ofta, sprickor och gropar i marken. Vilket kan göra att vi snavar och faller. I samma sprickor eller gropar kan vi upptäcka att en maskros vuxit upp, eller en tallplanta, hallonbuske eller ett skott från en björk eller annat träd. 

Jag tänker att det ofta är så i livet också. Ur det som brustit, gått sönder eller på grund av misstag, skador eller något annat som vi inte tycker ska vara där kan nytt liv tränga fram, knoppas och slå rot och slå ut.

Det är sällan den absolut släta vägen, den "perfekta" marken som ger det rikaste och mest meningsfulla livsinnehållet och inte heller de bästa konsekvenserna.

Hur ofta är det inte genom misstagen, sprickorna i vägen, som man får nya insikter och det görs nya upptäcker?! 

Men man måste naturligtvis vara uppmärksam för farliga fallgropar. Hålen ser inte alltid svarta och otäcka ut, utan snarare lockande med guld och glans, med stora ord och löften.  Därför är det kanske bra att gå med uppmärksamhet och eftertänksamhet.