Det vi fruktar mest...

Följande text är mycket välkänd och ganska ofta citerad, men oj så svår att ta till sig ... men visst är den väl sann?? Eller?

En vacker, ordentlig och prydlig blomma, men kanske lite hämmad...?

Det vi fruktar mest är inte att vara otillräckliga.
Vår djupaste rädsla är att vi har omätliga krafter.
Det är vårt ljus, inte vårt mörker, som skrämmer oss mest.
Vi frågar oss, vem är jag att vara briljant, underbar, begåvad och fantastisk?


Men hur skulle du kunna vara något annat?


Du är ett Guds barn.
Världen är inte behjälpt av att du låtsas vara obetydlig.
Det finns inget stort i att krympa, så att andra människor i din närhet slipper känna sig osäkra.



Vi föddes för att förverkliga Guds härlighet inom oss.
Den finns inte bara i några av oss, den finns i alla.
Och när vi låter vårt eget ljus skina, ger vi omedvetet andra tillåtelse att göra detsamma.
När vi har frigjorts från vår egen rädsla, frigör vår närvaro automatiskt andra.

Den här texten läste Nelson Mandela vid sin installation som Sydafrikas president 1994. Den skrevs av Marianne Williamson, författare och kyrklig ledare i USA.

Sprudlande och livfulla blommor, kanske lite mer vilda och bångstyriga...