Jag håller på och förbereder mig för Korsvägsvandringen i Porsökyrkan på måndagkväll kl 19. Det blir en vandring i kyrkorummet genom de 14 stationerna fram till Jesu korsfästelse och gravsättning. Vi följer konstnär Lars-Erik Gunnars bilder till musik och under reflektion och bön.
När jag stannat för den fjärde bilden där Jesus möter sin mor Maria på väg till korsfästelsen, så kom jag att minnas så starkt en händelse för ung 24 år sedan... återkommer strax till det.
På bilden ovan ser Maria ut att också omslutas av Jesu korsbjälke. Maria delade inte fysiskt korsbjälkens tyngd med Jesus - ändå kände hon verkligen tyngden av den över sin egen kropp. Hon var med-lidande. I sin egen kropp kände hon, som mor, sin sons fruktansvärda plågor.
När vår son var 18 månader fick han en mycket aggressiv magsjuka. Han kunde inte behålla någonting, inte ens när vi gav honom lite vatten med sked. Han blev alltmer medtagen. Vi åkte in akut till Sachsska barnsjukhuset (i Stockholm, vi bodde i Jordbro då). Det tog ett tag innan personalen insåg hur sjuk han var. Han var så knubbig, så de uppfattade inte att han var mycket uttorkad.
Jag glömmer aldrig sjuksköterskans utrop och springande steg när hon insåg hur bråttom det var.
Vi var omringade av personal. De skulle sätta dropp på honom, men fick inte fatt i hans blodkärl... de stack och stack och stack... han var så sjuk så han orkade inte protestera eller skrika, han bara kved lite grand.
Efteråt skrev jag de här raderna:
Konstnär Lars-Erik Gunnars
När jag stannat för den fjärde bilden där Jesus möter sin mor Maria på väg till korsfästelsen, så kom jag att minnas så starkt en händelse för ung 24 år sedan... återkommer strax till det.
På bilden ovan ser Maria ut att också omslutas av Jesu korsbjälke. Maria delade inte fysiskt korsbjälkens tyngd med Jesus - ändå kände hon verkligen tyngden av den över sin egen kropp. Hon var med-lidande. I sin egen kropp kände hon, som mor, sin sons fruktansvärda plågor.
När vår son var 18 månader fick han en mycket aggressiv magsjuka. Han kunde inte behålla någonting, inte ens när vi gav honom lite vatten med sked. Han blev alltmer medtagen. Vi åkte in akut till Sachsska barnsjukhuset (i Stockholm, vi bodde i Jordbro då). Det tog ett tag innan personalen insåg hur sjuk han var. Han var så knubbig, så de uppfattade inte att han var mycket uttorkad.
Jag glömmer aldrig sjuksköterskans utrop och springande steg när hon insåg hur bråttom det var.
Vi var omringade av personal. De skulle sätta dropp på honom, men fick inte fatt i hans blodkärl... de stack och stack och stack... han var så sjuk så han orkade inte protestera eller skrika, han bara kved lite grand.
Efteråt skrev jag de här raderna:
Du är av mitt eget kött och blod.
Jag känner det så väl
när du fryser och febern stiger,
när det kör i magen - och det äckliga kommer upp...
Det är min kropp de sticker i,
sticker i, sticker i
när de söker dina blodådror,
som väl gömt sig under ditt hull.
Jag känner deras kalla händer på din varma kropp,
hårda och snabba händer
mjuka och försiktiga
Nya människor,
många människor
runt sängen
överallt
klämmer och trycker
tittar och tycker
Jag blir så trött
för att du - mitt eget liv - är så trött
Jag vill bara sova,
för att du vill bara sova
Vi hör ihop,
vi håller ihop,
du och jag,
våra händer hittar alltid varandra.
1988
Jag kan naturligtvis inte jämföra mig med Maria, Jesu mor, men jag (liksom många andra föräldrar) kan ANA något lite av vad hon kunde ha känt...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar