Så kom då den här dagen...

 

Jag visste ju att den här dagen måste komma. När och hur kunde jag inte veta. Jag ville inte att den skulle komma under Coronatid. Men det tog den inte hänsyn till.

I lördagskväll drog min mamma sina sista andetag, 88 år och drygt två månader gammal. (Dock inte i sviter av Corona). 

I just detta blogginlägg nöjer jag mig med att bara citera ett par av hennes dikter. Jag har suttit och bläddrat bland hennes dikter för att välja något till dödsannonsen. Alla dikter berör mig eftersom de är så mycket mamma.

Den första dikten är en slags beskrivning av en stor del av hennes liv när hon var lite yngre. Texten är skriven i slutet av 80-talet.

JAG SÖKER EN HÅLLPLATS! 

Jag sitter i en vagn 

och åker och åker

 genom sammanträdesrum

och sångövningslokal 

vägen går genom förberedelser

och protokoll

i en kurva väntar

ett besök hos någon

som behöver mig

efter raksträckorna

ligger oskrivna brev

olästa böcker

och där

åker jag genom

mitt ostädade rum.

Tätt efter varandra

ligger programrådet

och gårdsrådet

hjälp, jag vill hoppa av

finns det ingen hållplats!

Nu går vägen genom andaktsrummet

och böneringen

jag skymtar en parkeringsplats.

Bara jag kan stanna.

En stund.

Jag behöver tanka.

Nu har mamma stannat vid en hållplats. En parkeringsplats. En viloplats.

När jag läser bland mammas dikter blir det så tydligt hur ljuset spelade stor roll i hennes liv, liksom i hennes texter. Hela den här hösten och vintern har hon sagt nästan varje dag, att hon tycker att det är så mörkt ute; "jag längtar efter ljuset".

Det här är en av alla hennes "ljus-dikter":

MOT LJUSET

Det gryr alltid

en ny dag.

Ljuset kommer

sakta,

du vaknar

sträcker dig 

mot den nya dagen.

Skaparen

Livgivaren

står där

i uppvaknandet,

i övergången

till en annan tid...

Kärlek

och barmhärtighet

flödar

som en "soluppgång

för dem som är i mörkret".

Du får lämna natten

och gå mot ljuset.

Det gryr alltid

en ny dag.

Nu har du lämnat mörkret, mamma och går mot ljuset, en ny dag.