En återblick

 

Jag har ägnat en del tid åt att läsa igenom mina dagboksanteckningar för året som gått. Det tog längre tid än vad jag trodde att det skulle göra. Jag blev väldigt trött, faktiskt. Inte för att det var långtråkigt, utan för att jag kände en massa saker. Framför allt trötthet.

Det blev tydligt för mig, att det inte är så konstigt att jag känt/känner mig trött, att jag tampas med yrsel, fått högt blodtryck mm. Det har varit mycket det här året som tagit på krafterna. Både det som varit roligt och det som varit mindre roligt. Jag kan se hur det ena påverkar det andra. Det jag har varit med om är inget unikt för mig. Vissa tider är det extra mycket som händer, som tillsammans kan bli för mycket för kropp och själ. Och sömn. Även det som vi i glädje har tagit oss an tar av våra krafter.

För min del har det ändå varit bra att få lite överblick över det som varit. Jag kan lättare förstå och förlåta mig själv för det som inte blivit av eller riktigt blivit som jag hoppats.

Jag tänkte berätta om några saker som jag tror att jag särskilt kommer att minnas från 2021. Förutom all oro och alla sjukhusbesök som vår familj gjort det här året, så är den 6 februari ett datum jag kommer att minnas. 

 Det var den dagen som mamma dog. Efter ett fall, en höftoperation och ett och ett halvt dygn då hon inte var kontaktbar, så drog hon sina sista andetag lördag kväll den 6:e februari på Sunderby sjukhus. Jag är så oerhört glad och tacksam för att jag fick dela den stunden med mamma. Det var fint. Men förstås också sorgligt - och alldeles, alldeles definitivt.

 

Även om jag saknar min kloka och kluriga mamma, som alltid ville alla väl, så kan jag ändå känna en tröst i att hon fik avsluta sitt liv så pass snabbt och "lindrigt". Jag tror faktiskt inte att hon hade något emot det. Hon hade levt ett långt och rikt liv och var inte rädd för att dö.

Ett minne som också kommer att leva kvar är sista gången jag träffade henne hemma i lägenheten. Jag ser henne där i dörröppningen in till vardagsrummet. Vi hade skojat om något och hon tittade på mig med sin lite finurliga blick som sa; "vi förstår varandra". 

När jag skrev tackkorten efter begravningen, var det nära att jag skrev: "Mamma hälsar". För det är jag säker på att hon gjorde! Flera gånger var jag på väg att ringa till henne och berätta att nu hade jag skrivit till den och den - och mamma skulle ha tyckt att det var bra. Och att det var skönt att jag skötte det där, så hon slapp det.

 

 Det här året dog också den sista av pappas syskon. Nu har jag inte längre någon att fråga om pappas uppväxt och hur det var med "det och det". Så märkligt det är med alla som så självklart finns här på jorden, plötsligt en dag inte finns längre. De går inte att nå.

Jag har tänkt mycket på åldrandet och på hur ensamt det måste vara att förlora sin livskamrat. Inte minst under en pandemi. Det har gjort riktigt ont i mig, när jag tänkt på det och sett/mött människor som blivit ensamma. Kärleken har verkligen ett högt pris. Tanken att det också kan drabba mig är inte långt borta.

 

 Det här blogginlägget hade jag tänkt skulle handla om flera händelser från året som gått. Men nu blev det mest om mammas död. Jag stannar här nu - och återkommer om annat sedan.

Jag avslutar med en vers från en psalm, som jag läste vid mammas urnnedsättning:

I din hand mitt liv är lagt,

din min dag och din min natt.

Ont och gott, vad än mig sker,

du o Gud en mening ger. 

 (Från Psalm 308 i Den svenska psalmboken, v 2)