Ett sista farväl

 

I lördags tog vi farväl av 

vår älskade mamma Astrid. 

I Skogskapellet i Boden.

Det finns naturligtvis mycket att säga om den här dagen. Min upplevelse var i alla fall att det blev fint och värdigt och mycket Astrid. Vackra solosånger och lyhörda och duktiga medarbetare från kyrkan möjliggjorde en minnesvärd begravningsgudstjänst.

Den första psalmen som vi sjöng heter "Trosbekännelse" (text av Ch. Lövestam), som handlar om en tro på en Gud som är helig och varm. En Gud som ger kampglöd och som är beredd att både gråta med oss, och skratta med oss. En Gud som bor inom oss och i allt utanför. En Gud som lever med oss när vi dör. En trosbekännelse som helt stämmer med mammas övertygelse. 

Efter mammas andra mans plötsliga död, skrev hon intensivt dikter i några år, som resulterade i två diktböcker. Det var en sorts sorgebearbetning. En dikt lästes alldeles i inledningen av begravningsgudstjänsten och en fanns med på agendans baksida. Det var svårt att välja vilka dikter som vi ville ta med...

Det finns mycket att säga om mamma Astrids liv. Allt kan inte sägas och minnas i en begravningsgudstjänst. Ett människoliv rymmer så oändligt mycket mer.  Men hon har haft ett innehållsrikt liv, om än inte alltid så enkelt. Men genom allt har hon haft en djup tro på Guds kärlek och omsorg. Allt har hon i stor tillit kunnat  prata med Gud om. Det har hon gjort när hon har varit ensam, och det har hon gjort tillsammans med sina livskamrater.

Som mamma har hon varit tillåtande och uppmuntrande, lyssnat och stått på vår sida i alla lägen. Alltid beredd att stötta och hjälpa på sitt sätt.

 

Tack kära mamma för allt!

Vi saknar dig redan.

Gud, i dina händer lägger jag mig ned.

När jag går till vila är du med.

Dina händer bär mig genom rum och tid.

Jag förblir i ljuset i din frid

Text: P. Harling