Min årsberättelse del 2

Min årsberättelse 2020 del 2

 

I mitt förra inlägg skrev jag en sorts sammanfattning av januari t.o.m. juni 2020. Jag fortsätter nu med juli t.o.m. december.

JULI

Jag fortsatte att vara mycket i stugan under juli månad tillsammans med min närmaste familj. Några svängar till Boden blev det då och då. Owe fick semester i slutet av månaden.

Det blev mycket bärplockning, rensning, sylt, marmelad, kräm och paj. Och glass. Dagarna innehöll också flera typer av "bygg-projekt" inomhus och utomhus.

När det gäller "stugprojekt" så avslutades månaden med en kraftig markduk och måååånga kilo grus.

För min egen del så jobbade jag en del åt Bygdeå församling från slutet av månaden in till mitten av augusti. Pga pandemin blev inte allt som det var planerat.

Augusti

För min del fortsatte augusti månad ungefär som juni och juli. En del soliga och varma dagar, liksom molniga, regniga och blåsiga dagar. 

En vecka efter att jag avslutat mina uppdrag i Bygdeå församling körde jag till Lycksele och arbetade där till en vecka in i september. Lycksele var en ny ort och en ny församling för mig. 

I Lycksele bodde jag i en liten lägenhet på tionde våningen. Det var en bra lägenhet. Enda nackdelen var att jag såg inte ut. Fönstren var små och i linje med taket. Om jag stod på en stol kunde jag öppna och stänga fönstren, men jag såg bara himlen. Här har jag tagit mobilkameran och riktat den så att jag  kunde se vad som fanns där nedanför. Den upplevelsen gav mig en tydlig påminnelse om hur viktigt det är med utsikt och att kunna ha en viss kontakt med världen utanför mina väggar. Ett liv utan "utblick" kan antingen ge en falsk upplevelse av trygghet eller en stark rädsla för det som finns utanför min komfortzon. Vad har jag för fönster, eller utsiktsplatser i mitt liv, så att jag kan leva i verkligheten?

Ibland tror jag att jag står stadigt med fötterna på jorden. Men så är det inte alltid. Med till Lycksele tog jag med mig ett par skor, som jag inte använt på flera år. Och inte använt så mycket överhuvudtaget. Tänkte att de skulle vara ett par snygga och bra "tidighöst"-sko. En stund innan jag skulle iväg till kyrkan tog jag på mig skorna, för att känna att de var okej att gå i. Efter en stund kände jag först hur den ena foten, och sedan den andra, började liksom vika sig... När jag började använda skorna var det som att hälarna krackelerade, bröts ner på något konstigt sätt. Det blev mest smulor av sulan. Jätte-konstigt! Aldrig varit med om tidigare. 

Jag har redan bloggat om alla de fina kyrkor som jag hann att vara i under den här korta tiden i Lycksele. Men ibland känns det lite extra med det "annorlunda". Här var jag präst på ett dop i en allmän, enkel lokal på en idrottsplats, tror jag att det var. Det var pandemi-tid och inte många vuxna med. Vi var sexton stycken (med mig), varav tio barn! Det var roligt! Jag försökte verkligen anpassa mig så att barnen skulle förstå vad jag sa och att de skulle känna att de var delaktiga.

September

Ja, vad ska jag säga om september? Förutom Lycksele och en vecka i stugan (Owe hade semester kvar att ta ut), var jag mycket hos mamma och hennes man. Om inte alltid fysiskt, så i tankar, planering och fundering. Vi hade ett möte med handläggaren för mamma i mitten av september. Det resulterade bl.a. i mer hemtjänst. Det är inte enkelt att bli gammal! Ibland är det rent av grymt. Inte heller lätt som anhörig att veta vad som är bäst för de båda. Behoven och önskemålen kan vara olika.

Oktober

Covid-smittan ökade alltmer. För mig kom smittan närmare och verkligare under hösten än under våren. Jag blev (ännu) mer försiktig.

I oktober blev det klart att mamma skulle få hemsjukvård och hon kom för första gången på korttidsboende. Vi möblerade om en del hemma hos mamma och Börje, för att underlätta vardagen lite grand.

I mitten av månaden kom den första snön.

I oktober medverkade jag bl.a. på en gudstjänst i Missionskyrkan i Luleå. I kyrksalen hänger en vävnad av Ingemar Callenberg, som jag blev förtjust i.

Läs  här om Ingemar Callenberg (f 1926, död 1973):  https://www.lexikonettamanda.se/show.php?aid=22874

Jag tycker om sådana här bilder där Jesus Kristus finns mitt i arbete och vardag. Det stämmer överens med min tro. Bildkonstnären Ingemar Callenberg har här hämtat motiven från Luleå.

November

 

(Inte särskilt bra foto, men fina motiv)

I november hade vi tre stycken födelsedagar att fira + Fars dag. Alla är lika viktiga, men det var en som fick mest uppmärksamhet. Den yngste. Den äldsta (min mamma) fyllde 88 år.

Här läser mamma ur sin första Gästbok - och minns.

Under en månad hinner det hända både större och mindre saker. Mycket är sådant som vi inte pratar så mycket om. En sådan "liten sak" som jag är väldigt glad över är ett par påslakansset i flanell, som jag köpte till stugan. Vi kommer ofta dit sent på kvällen. Det är varmt i stugan, tack vare värmepumpen, men det kan vara ganska kallt i sängen. Men med flanell-lakan känns det faktiskt aldrig kallt! Kan varmt rekommenderas!

Det var först i november som Owe och hans arbetskamrater delvis kunde arbeta hemifrån. Det var ju lite ovant att ha honom hemma i huset - men han kom hem lite fortare än vanligt från jobbet!

I november började jag med något som jag tänkt i flera år att jag skulle göra. Jag gjorde gratulations- eller typ julkort av akvareller som jag lagt åt sidan. Tog vara på bitar av dem. Det var kul!

December

Årets sista månad är innehållsrik enligt almanackan. Det är adventssöndagarna, luciadagen (med ett mycket fint luciaprogram på Tv med elever från Boden!), vintersolståndet, juldagarna och nyårsafton. Till dessa dagar hörde för mig i år bl.a.; Adventskalendern på Tv (extra spännande i år), bakning och andra förberedelser till jul.  Ganska traditionellt och vanligt, alltså.

Så roligt det är då när något oväntat (positivt) sker. Jag fick sälja en målning i december! ☺️

En annan rolig sak var att min akvarell-lärare och vän Karin EE von Törne Haern gett ut en fin bok, "Jorden drar", ett samtal mellan en farmor och ett barnbarn. Med i boken är också många fina målningar av Karin. 

Jag har köpt boken och tar fram den då och då och njuter både av text och målningar. Det är väldigt mycket Karin! Jag hör hennes röst i boken.

I år, tror jag, att vi var många som längtat extra mycket efter den 21 december. Vintersolståndet. Nu skulle det inte bli mörkare. Varje år tänker jag, att den här dagen skulle egentligen firas mer än vad det görs! Ljuset är på väg att övervinna mörkret.

Vi firade jul i stugan med våran dotter och son med familj. Vi fick som julklapp ett 1000-bitars pussel, som engagerade de flesta i familjen. Två av familjemedlemmarna, jag säger inte vilka, hade stundvis pannlampa på sig för att se nyanserna på bitarna bättre. Kanske ett bra tips för fler - även om det såg lite galet ut.

Ja, så lyckades vi då till slut pussla ihop detta annorlunda år 2020. Owe och jag firade nyår själva hemma i Boden. Owe ägnade en stor del av årets sista dag åt att få snöslungan att fungera. Men de sista timmarna och minuterna satt vi värdigt framför Skansen-programmet  på TV. Kul att Amanda Bergman (bonussysterdotter) var med.

Jag tycker bara mer och mer om Lord Tennysons dikt "Ring, klocka ring". Vilket innehåll! Jag vill bara stämma in. 

.......

Ring in det nya året och ring ut det gamla

i årets första, skälvande minut.

Ring lögnens makt från världens gränser ut,

och ring in sanningens till oss som famla.

.......

Ring ut bekymren, sorgerna och nöden,

och ring den frusna tiden åter varm.

osv. osv.

Jag tycker att skådespelaren Sofia Helin gjorde det väldigt bra!

När jag snabbläst igenom min dagbok för 2020, så blir det vissa saker som blir särskilt tydliga. En del som gläder mig, känner tacksamhet för, sådant som förvånar mig, inte varit riktigt medveten om, en del som gör ont och oroar. Vad tar jag med mig, vad gör jag av detta 2021? Kan det påverka mina val, mina handlingar, min attityd i det liv jag lever 2021? Ju äldre jag blir, desto viktigare blir det att dagarna och åren inte bara får gå oreflekterat och slentrianmässigt. Livet är en gåva. Och jag vet inte hur länge det är mig givet.

Från en promenad, som vi alla gick tillsammans på julaftonen.