Jag har varit i Göteborg några dagar. Anledningen var mycket sorglig. En kusins död och begravning. En kusin på min pappas sida.
Min kusins make tog mig med på flera fina utflykter tillsammans med en av döttrarna. Det var ganska soligt och fint. På torsdagkvällen åkte vi med båt till Brännö. Där gick vi en promenad till Brännö Värdshus och åt en god middag, halstrad torskrygg, ute i solen. Det var somrigt och skönt.
På Brännö, liksom andra skärgårdsöar, finns inga bilar. En del bofasta och sommargäster, blev mötta vid båten av flakmoped. Jag såg bl.a. ett par äldre tanter sitta på ett flak på väg till sitt hus.
Det var en mycket vacker kväll. Många gulliga hus och trädgårdar fanns på ön. Jag hade lust att öppna grindar och kliva in och kika...
Det är något speciellt med västkusten, med klipporna, havet, alla båtarna. En natur och ett liv som inte hör till min vardag, men som tilltalar mig mycket.
De utflykter och matställen vi var på dessa dagar var alla platser som min kusin tyckte om. Och det har jag all förståelse för!
När vi åkte hem gick solen ner för denna dag.
Både fint och sorgligt på samma gång. Har samma känsla inom mig här. Ibland är livet ej rättvist alls. Försöker tänka att varje dag jag vaknar och kan leva är en mycket bra dag igen. Vackra bilder från västkusten.
SvaraRaderaNej, livet är inte rättvist. Vad bra du tänker, Irene, då får också liv och vardag andra perspektiv.Kram!
SvaraRaderaDen här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRadera