Horisontlinjen

Livet kan liknas med många bilder. Alla bilder ger bara en bit av verkligheten. En sådan bit-bild är segling. Det går inte alltid att exakt veta vart färden kommer att gå, man är beroende av vind, luft, vågor - av omständigheter. Allt kan snabbt förändras och man måste ta ut en ny kurs.

                          

Ibland måste man vänta in rätt vind eller vänta ut oväder eller dimma. Dagarna skiftar; kontrasterna kan vara stora. Sådant är livet. I allt detta finns oftast ändå en slags tillit; att vattnet bär, att det ska klarna och att vinden ska föra rätt.

När man seglar är himlen och havet nära. Blicken kan lätt söka horisontlinjen. Livets urkrafter är påtagliga. Vattnet är allt levandes förutsättning, livets tecken. Men vi vet också att vattnet kan vara förödande, döda, dränka. Och det är precis där, i skärningspunkten mellan liv och död, som vi lever våra dagliga liv. Ingen av oss vet dag eller stund när vårt liv tar slut. Vi får ha vår blick och vårt hopp riktad till den smala linjen mellan himmel och hav, öppningen till det oändliga, det eviga.

Bortom det vi kan greppa, förstå eller förklara - finns en mörklagd hamn - som vi sjunger i Ylva Eggehorns psalm Var inte rädd - vi ser den inte nu, men färdas dit. En hamn som kan liknas vid en famn, Guds famn, öppen och varm. Gud som skapat himmel, hav och jord, väntar på oss, vill dra oss intill sig i hans kärleks frid som ingenting begär, som psalmen uttrycker det. Där, i horisontlinjen, är vår räddning, vår livboj.