När boxen är full

När tankar, ord, förberedelser, resonemang, val, beslut trängs för mycket i mitt huvud måste jag göra något annat. Sluta tänka går ju inte. Men bryta tänket med ett annat "tänk". I går kväll blev det så. 

Medan regnet slog mot rutorna, satte jag ihop ett litet collage. Ibland när jag blir frustrerad för att jag inte kan rita, måla, formulera mig som jag vill så får jag säga till mig själv: Vad har "det" för färger?

Och så försöker jag att sluta tänka på hur det ser ut eller vilka ord som är bäst - och tänker bara färger istället. Ibland också former. Det är kul, tycker jag. Opretentiöst. Det är vila för mig.

Det är märkligt hur vi funkar vi människor. Eller, det är kanske bara jag som är sådan? Nej, det tror jag inte. Trots att en bild är "icke föreställande", så vill vi gärna se något i den, tolka den på något sätt. Är det vårt behov av att se en mening, ett sammanhang, vårt behov av att förstå? Jag vet inte. Jag hade i alla fall, ganska snabbt ett namn på collaget ovan.

Det är en vit passepartout runt de hopklistrade akvarellbitarna, alltsammans fastklistrat på en svart pannå. Min tanke var från början att några bitar skulle sticka ut ur ramen på något sätt, eller bara vara utanför ... jag gillar sådana där lite "olydiga" saker... men det var vilsamt att allt var samlat inom ramen, tycker jag nu när jag är trött, så den kanske får vara så där.

Annars är det ju så att när boxen är full måste man hitta en annan plats - utanför. Eller tömma. Att överhuvudtaget tänka och handla utanför boxen/ramen är nyttigt. Det är inget nytt. Det vet vi alla - ändå kan det vara så svårt. Vi har alla våra boxar som vi bär på och som vi inte i första taget vill släppa, kanske inte ens öppna...

Ibland träffar vi på något nytt som vi anar kan vara värdefullt att ha med sig, men som inte ryms i boxen. Vad gör vi då?! Vad gör jag då?

Med mycket spretiga bilder och tankar avslutar jag nu - det är väl så det kanske blir när det blir trångt i boxen. Hos mig.