Jag tänker på tystnad tillsammans med någon eller några. Det är något naket med tystnaden. Avslöjande på något sätt. Samtidigt som just tystnaden och tigandet kan vara ett försök att dölja något. Hålla igen. Men då blir det ofta tydligt och kännbart. För tystnad kan vara kalla handen, kyla, frånvaro, frånstötande... spänt.
Tystnad kan upplevas besvärande, obekväm, därför att det väcker osäkerhet. Det är svårt att tolka tystnaden. Svårt att tolka verkligheten som står bakom tystnaden. Ibland är den onödigt besvärande - för om vi inte själva var så rädda för tystnaden skulle vi upptäcka att det många gånger inte finns någon anledning till att vara rädd. Kunde vi bara låta den vara skulle den leda till inte bara vila och eftertanke, utan också till att bra saker skulle bli sagt. Efter tystnaden.
Tystnaden tillsammans med någon eller några kan verkligen vara vila, närhet, trygghet, samhörighet. Det behövs inte alltid så mycket ord och förklaringar.
Tystnaden kan verkligen uppenbara sig i många skepnader. Ganska fort känner vi skillnaderna. Hur mycket kan vi själva påverka hur tystnaden upplevs?
Jag har egentligen en sak till jag vill säga om tystnaden, om "pulverviserad tystnad", det får bli i ett annat inlägg, kanske nästa...
Önskar dig en vilsam tystnad i gott sällskap med dig själv eller någon annan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar