Hur djupt du än må falla

 På köksbordet har jag just nu två blombuketter! Det hör inte till vanligheten att jag ens har en bukett.
Buketterna får vandra runt lite i huset. Är jag i vardagsrummet får ofta en bukett följa med in dit. Jag måste passa på och njuta så länge det går.

 

Sent på eftermiddagen idag åkte jag ut en sväng, ville ta vara på solen. Tänkte att jag skulle kunna ta några foton. Men det blev inte så mycket av det. Dels var det inte mycket sol kvar, men framför allt blev jag rädd.  Jag fick en sådan obehaglighetskänsla. Jag var först ensam på platsen, men sedan kom en bil med en man i och körde väldigt sakta förbi. Jag såg att den stannade en bit ifrån. Jag fick för mig att den skulle vända och komma tillbaka. Jag bara kastade mig in i bilen och for därifrån. Det var kanske bara inbillning alltihop - men jag vågade inte vara kvar.

Annars lever jag just nu i söndagsförberedelser. Ämnet på söndag är "Försonaren". Ett centralt och viktigt ämne - ändå inte så lätt att predika över. Hur sätter man ord på det, utan att det bara blir teori?

Gud vill alltid försoning. Det är Guds största glädje att få förlåta och sona. Upptäckte psalmen nedan, som jag blev lite förtjust i. Enkel och rak text genom hela psalmen.

HUR DJUPT DU ÄN MÅ FALLA

Hur djupt du än må falla

så räddar dig den hand,

som Gud av nåd till alla

barmhärtig räcker fram.

Text: Arno Pötzsch, övs: Jonas Jonson

Psalmer i 2000-talet nr 803 v1