En människa är inte en

I Bodil Malmstens bok Kom och hälsa på mig om tusen år har jag strukit under en halv mening där det står: En människa är inte en, du är oräknelig...

Jag vet inte riktigt vad hon menar med det. Men i min tolkning stämmer det väl. Tänk bara när man ska presentera sig, speciellt om man ska beskriva sig själv. Det är egentligen inte så lätt. För å ena sidan...  å andra sidan kan man vara på olika sätt - vi bär många "personer" i oss. Mycket beror på i vilket sammanhang vi är i, vilken roll vi har, men också dagsläget, hur vi mår m.m.


En människa är inte en, du är oräknelig... Så vill vi nog gärna se på oss själva. Men när vi ser på andra har många av oss lätt för att vara kategoriska. Vad gärna vi vill kunna sätta in människor i fack. Det är bekvämt och bra. Han/hon är sådan. Punkt. Slut.

Men ju mer vi lär känna en människa desto mer tydligt blir det "du är oräknelig". Så många bottnar, så många sidor en människa har. Det kan vara besvärligt och komplicerat, men också fantastiskt spännande och fascinerande. Inget nytt under solen, nej - men det kan vara bra att påminna sig själv ibland. Inte bara när det gäller hur vi ser på andra, utan faktiskt också när vi ser på oss själva. Det är lätt att fastna i sina egna bilder och beskrivningar av sig själv. Vilket kan vara hämmande.

En människa är inte en... och ändå kan en människan vara en och oräknelig samtidigt. Enligt mitt sätt att se det. En enastående och hel människa med flera "personer" i sig. Jag tänker att vi har både vår mamma och pappa i oss och därmed också farfar och mormor osv; gener, arv och personlighetsdrag, som skymtar fram då och då. Kanske mer synligt för andra, än för en själv.

Ja, ja, surr, surr - är det någon som orkat läsa så här långt?
Det jag ville säga är att jag gillade det där att människan är "oräknelig". Det kan förstås även innebära oberäknelig. Men det är kanske ett annat kapitel. Eller också inte... Men vi ska inte tro att vi vet allt om en människa. Inte ens dem som står oss närmast.
Punkt. Slut.