Timmarna efter

Ja, så är då julfirandet hemma, julnattsmässa och julotta något som varit. Snabbt är det över det som man sett fram emot. Jag lever i timmarna efter. Det känns. Ja, det känns i huvudet; alldeles för lite sömn, men framför allt känns det gott inom mig. Jag känner mig glad och tacksam för min familj och släkt och för det sammanhang som jag får arbeta i. Så många härliga människor jag får träffa och arbeta tillsammans med.

 

Ibland blir saker och ting halvfärdigt, som jag skrev om i mitt förra inlägg, ibland blir det inte alls som man tänkt sig. Hur tror ni att det var för Maria och Josef och deras första barns födelse, blev det som de hade tänkt sig?! Nej, förmodligen inte alls!

Josef hade nog tänkt sig att när det blev dags för  barnet att födas, så skulle han dra sig undan och erfarna kvinnor skulle ta över ansvaret för Maria och barnet. Det blev inte som Josef hade tänkt sig. Han fick själv vara barnmorska. I ett stall. Åt ett barn som inte riktigt var hans.

Och Maria då? Ja, hon räknade säkert med att få ha sin mamma i närheten den sista tiden, och när det började dra ihop sig skulle erfarna händer och trygghet finnas hos henne. Inte hade hon väl trott att hon den sista tiden innan födandet skulle sitta på en åsnas rygg i ca 17 mil mellan Nasaret och Betlehem! Och de erfarnas händer skulle bytas ut mot Josefs grova men osäkra snickarhänder...

Så fel allt kunde ha gått!

Gud föds tvärt emot allas föreställningar. Gud låter sig inte planeras. Inte beräknas och tänkas ut.

Om livet inte alls blir vad vi hade tänkt kan vi ändå räkna med att denna annorlunda Gud finns mycket nära oss. Guds namn är Immanuel; vilket betyder Gud med oss.

Det känns skönt att veta också dagen och timmarna efter.