Men så lite vi vet vad som döljer sig bakom fönstren.
Det har varit många timmar av allvar, de sista dagarna av året. I mitt arbete. Jag blir ständigt påmind om att livet kan vara tungt att leva. Det finns många sorters sorg och smärta, ensamhet och ovisshet. Jag tar gärna del i kampen - jag vill leva i verkligheten. Det märkliga är att ofta finns det någon "minsta gemensamma nämnare", ett igenkännande, trots att livet kan se väldigt olika ut. Där kan vi mötas.
Förutsättningen för ett möte är att våga öppna dörren till sitt hem, till kyrkan, till sitt hjärta, till sina sinnen... Mycket litet syns utanpå. Det är mycket vi inte vet. Därför lätt att missa... och döma.
Jag har blivit berörd av en text som Caroline Krook har skrivit i boken "Ett bönens år" (Verbum, 2009) om Värdshusvärden som frågade sig "varför han skulle öppna sin port för främlingarna". Han funderar kring det och säger "Det finns redan alldeles för många som inte hör till oss". Han funderar vidare kring "vem som går att lita på"? Tankegångar som känns bekanta...
Berättelsen slutar med orden:
"Han sov inte lugnt den natten.
Deras ögon lämnade honom inte oberörd.
Han visste inte att hon skulle föda just denna natt.
Det är så mycket vi inte vet".
Ja, precis så. Det är så mycket vi inte vet.
En glad man som gjorde oss glada, en kväll på Rhodos i september.
Livet bär på mycket allvar. Just därför behöver vi alla få del av glädje och sammanhang där vi trivs och kan slappna av. Få ny kraft. För min del är jag lyckligt lottad och har haft många sådana timmar också. Vi har t.ex. haft glädjen att ha båda barnen hemma under juldagarna. Det är speciellt värdefullt nu när vi de flesta dagarna av året har dem många mil ifrån oss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar