Tjugo år sedan!

I dagarna är det precis tjugo år sedan vi flyttade från Västerljung, utanför Trosa i Södermanland till Svartlå (tre och en halv mil från Boden) i Norrbotten. Många beslut gör man under ett liv, större och mindre, viktiga och mindre viktiga, bättre och sämre. Det var inget lätt beslut... men sista mars gick flyttlasset.

Sista måltiden i huset var av resterna i kylen, serverat på en resväska som bord. Det pratade Cornelia länge om - och jag minns det väl själv.

Vad jag minns ännu mer är det här ögonblicket. Vi hade packat och städat i flera dagar, det hade blivit väldigt lite sömn. Owe hade sovit extremt lite. Han hade hyrt ett släp, som blev mer än fullt, av allt det som var kvar efter att flyttlasset hade gått. Släpet skulle lämnas i Boden ett dygn senare. Owe och Christofer skulle på eftermiddagen börja sin långa färd på omkring 100 mil, trötta och fullastade. Men de var glada och förväntansfulla, när de väl kommit så långt som att de satt sig i bilen. Men å, vad jag var orolig... Den natten sov jag inte mycket. Som tur var var Christofer med, han hjälpte Owe att hålla sig vaken. Men någon gång under natten frågade han pappa varför han körde över på andra sidan...! I sista sekunden räddade han dem från en olycka! Owe hade slumrat till...

Dagen efter, eller möjligen två (som var Skärtorsdagen) avslutade jag mitt arbeta i Sjukhuskyrkan på Södertälje sjukhus med en nattvardsgudstjänst. Cornelia var med mig dit. Sedan tog vi tåget upp till Boden.

Jag tror att det var min mamma som mötte oss och skjutsade upp oss till Svartlå och vårt nya hem, som bestod av en oerhörd mängd av kartonger. Det gula huset i mitten på fotot var vårat.

Ett stort gammalt hus, byggt och använt som affär i byn. Sedan köpte Pingstförsamlingen det och använde det i många år. Innan vi flyttade in var det uthyrt till Dagis, eller var det Förskolan i Svartlå. Så alla människorna i byn hade någon sorts relation till huset som nu skulle vara vårt hus och hem.

Första våren och försommaren i Svartlå.

Det var roliga 10 år som vi ägde huset. Många utmaningar, inget var liksom givet... Det blev verkligen ett eget personligt hus. Det fanns massor av annorlunda och roliga möjligheter. Jag älskade det verkligen! Problemet var bara att det blev aldrig färdigt - ja, jag vet, inget hus blir färdigt... Men ja, det var så stort (200 kvadrat), och det fanns ju annat vi ville lägga pengar, tid och kraft på än bara huset... Jag tror i alla fall att barnen fick en bra uppväxt där.

Även om det periodvis kändes kaotiskt :-)

Fördelen med att huset var stort, var att vi kunde bo på övervåningen (där det också fanns kök och badrum) medan vi renoverade på bottenvåningen, som vi i första hand ville satsa på. 

Ja, det var tider det... då var vi tjugo år yngre... och orkade lite mer än idag.

Nu har vi i sommar bott 10 år i det hus vi bor i nu. Tiden går med rasande fart... Hur är allting om 10 år??