Många hundramils-resor har vi kört under årens lopp. Från Hallstahammar, Jordbro, Trosa till Boden. Och när vi flyttade upp hit; till Kolbäck, Örebro, Stockholm... Minst en gång per år, tur och retur. Med barnen och hund (i många år) var det absolut tvunget att stanna till och rasta ibland - för att vi överhuvudtaget skulle kunna fortsätta vår resa och komma fram helskinnade.
Rasten är till för att få nya krafter; vila, äta, gå på toaletten, få frisk luft... I kyrkan talar vi ibland om rastplatser under livsvägen och syftar på gudstjänsten, nattvarden, bönen, gemenskapen... Och det är viktigt för att orka och få perspektiv på sitt liv.
Matteuskyrkan
För ett tag sedan träffade jag en man som har ett högpresterande arbete - och inte främmande för kyrkan. Jag föreslog att han skulle komma på Matteuskyrkans Taizemässa, som innehåller mycket av vila, tystnad, tid att "bara vara". Nej, det ville han inte. Fick han tid över då ville han ut och springa och hoppa i skogen och hojta.
Som Guds barn behöver vi också lekplatser! Platser för fantasi, berättelser, skapande, skojigheter...! Det är helt i linje med Gud själv. Hur mycket har inte Gud skapat?! Tänk så många roliga former, färger, ytor/kvalitéer, överraskande finesser som finns i skapelsen! Allt original, dessutom. Ett roligt exempel på Guds humor och fantasi är att Gud lät humlan kunna flyga, fast den egentligen inte ska kunna det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar