Papou

På en strand i Grekland, såg vi en liten pojke leka med sin badboll, ni vet en sådan där färgglad, uppblåsbar. Han hade så roligt.

En man och hans hund kom. Hunden tyckte också, som hundar ofta gör, att det är roligt med bollar. Hunden sprang direkt fram till bollen, puffade och sparkade på den. Bollen var lätt och hunden snabb, det blev ett intensivt spelande. Folk på stranden skattade. Husse skrattade. Men den lille pojken stannade upp och tittade förskräckt på. Han var ledsen och orolig.

Men någon hade sett alltihop. Nerifrån strandkanten kom en man med lugna orädda steg och med bestämdhet i blicken. Papou. Han gick raka vägen fram till bollen och tog upp den i famnen. Hunden och husse försvann snabbt. Papou gick ner till stranden och kollade om badbollen var hel och sköljde av den. Glatt sprang pojken efter. Efter en stund var han igång och lekte igen.
(Papou=farfar/morfar på grekiska)

Jag glömmer aldrig synen av Papou. Beskyddaren. Han varken skrek eller hotade. Han bara kom. Lugnt och tryggt och bestämt. Vad jag önskar att alla barn hade en sådan Papou. Någon som ser. Någon som bryr sig om. Och som tar barnets lek och glädje på allvar. En badboll är inte "bara en badboll".

Naturligtvis kan jag likna Gud vid Papou. En Gud som inte bara barnen behöver, utan vi alla. Och Gud behöver oss alla i sin omsorg om vår nästa. Gud behöver din och min mänskliga närvaro, våra blickar, armar och steg.

Någon ser och har överblick.