Himmelsfärd

I går kväll flög jag ner till Stockholm till min dotter Cornelia och hennes sambo. I dag har Cornelia och jag gjort en himmelsfärd till Berlin via Köpenhamn. En himmelsfärd som icke går att jämföra med Kristi himmelsfärd. Vår himmelsfärd var bara strax ovanför molnen. Resan är en presesnt som jag har fått. Så kul att få resa med min dotter! Utan henne hade jag inte tagit mig så långt idag...

Inte långt ifrån hotellet som vi bor på finns Checkpoint Charlie. En av gränsövergångarna som var mellan Öst- och Västberlin.

Inne i kuren. Kontrollen var stenhård.
Mannen på fotot är Dr Rainer Hildebrandt.

Vi har redan ikväll hunnit se att bara i närheten av där vi bor finns mycket att se och lära. Nu gäller det att kunna välja vad vi ska se de här dagarna. .. Tanken är också att prioritera vila, caféer och snack. Helst lite sol också. Nu ska vi dock välja sängen. Vi ser fram emot en ny dag... Hoppas att du också kan göra det.

God natt.

Fokus på det positiva!

Några klipp från den här söndagen. När jag kom till kyrkan i morse stod Kuriren utanför och fotade och intervjuade. Och nu finns det på nätet och kommer förmodligen i tidningen imorgon. Tyvärr är det inte av någon rolig orsak som det står om Matteuskyrkan i tidningarna. Tänk om de hade kommit två timmar senare istället och skrivit om vår gudstjänst, det hade känts väldigt mycket bättre. Ja, det var alltså så att någon/några hade målat ett hakkors över entrédörren till kyrkan i går kväll. Obehagligt! Om du är intresserad kan du läsa på länken nedan.
Här kan du läsa vad Norrbottens Kuriren skrivit

Till Matteusgudstjänsten idag hade barngruppen Cool Kids planerat psalmer, böner, någon bibeltext mm. De hade fått vara med och bestämma hur de ville att gudstjänsten skulle vara. Så då blev det också dans framfört av en ung tjej och bönelappar som alla fick skriva sina böner på. De unga ledarna vara också med på olika sätt. En av dem berättade vad bön betyder för henne. Barnkören Joy sjöng livfullt och bra. Ja, det går som inte att beskriva - men det var en gudstjänst som spred glädje och värme.

Barnen hälsade välkommen och delade ut psalmböcker, ringde i kyrkklockorna, tog upp kollekten mm Naturligtvis hade de också fått bestämma vad vi skulle fika till kyrkkaffet. Och det blev kladdkaka med glass - till allas vår förtjusning. De hade bakat kladdkakorna själva.

Dagen avslutades i Överluleå kyrka med Vårkonsert. Eftersom jag skulle vara med och medverka - dock inte med sång! var jag med på övningen innan och passade på och tog jag ett par kort på mina arbetskamrater i Matteuskyrkan som sjöng en sång tillsammans. De är jätte-duktiga! Men det var många fler duktiga körer, musiker och solister som medverkade på konserten; bl.a. Carina Stenberg. "Min" konfirmand från Nederluleå församling Mats van der Geer var också med. Roligt!

Förutom det tråkiga klottret på kyrkdörrarna, så har det varit en rolig och positiv dag! Och imorgon fortsätter det ... "Mat med mersmak", våravslutning för barnkörerna och enkel vardagsgudstjänst.

Ett foto till på mina arbetskamrater.

Elsa, Eleanor och Carina

Centralvägen

Vår Fader på grekiska, från ett kloster i norra Grekland

Jag håller på och förbereder mig inför söndagen. På söndag är det Bönsöndagen. Vad är bön? Hur ska vi be? Det undrade lärjungarna också, lärjungarna bad Jesus lära dem att bedja. Då lärde Jesus dem bönen Vår Fader. En bön som egentligen innehåller allt; en bön om att Gud ska bli ärad, att Guds vilja ska ske, om våra mänskliga behov, om förlåtelse... Det fantastiska är att bönen lever än, används i stort i alla gudstjänster över hela världen. En bön som förenar oss över alla gränser.

Bön kan uttryckas på många sätt. Hjärta och bön hör ihop. Vad hjärtat är fyllt av växlar, som bekant... Men allt kan man prata med Gud om. Gud förstår alla språk, suckar, tårar, längtan, oro, glädje...

Bön är vägen. Centralvägen till Gud. I alla lägen.

I alla livets korsningar.

Ibland känns det lätt och trosvisst att be. Skönt och gott. Kontakten känns enkel och klar. Vägen är tydlig. Kanske har man också glädjen att kunna be tillsammans med andra. 

Andra gånger är bönen mest en kamp, svåråtkomlig och snärjig. Bönevägen är inte alltid så lätt att hitta och ta sig fram på. Det kan kännas ensamt och tungt. Gud upplevs lååångt borta.

Orden från kommande söndags Psaltarpsalm kan många känna igen sig i:

Hur länge skall du glömma mig, Herre?
Hur länge skall du dölja ditt ansikte?
Hur länge skall tankarna mala,
mitt hjärta ängslas dag efter dag?
Hur länge skall min fiende triumfera?
Se på mig, svara mig, Herre, min Gud!

Psaltaren 13:1-4, Bibel 2000

Kan vi inte be något annat, får vi upprepa gång efter gång:
Se på mig, svara mig, Herre, min Gud!


I slutet av psalmen står det:
Jag litar på din godhet...
Ps 13: 6

Punkt och Ny mening

I den skrivgrupp som jag är med i, hade vi senast temat Tecken. Jag utgick från skrivtecken i min text. Här är den:

Skrivtecken på en stor sten i Hässelby

Punkt och Ny mening

Inklämd i en parentes hade hon levt sitt liv, inte riktigt räknats med. Hon hade alltid talat med små bokstäver. Hennes stil var tunn och enkel. Nu var det dags att stryka ett streck över det som varit. Börja ett nytt stycke liv ...  Ny mening - och stor bokstav.    
                                                                                            

En trygghet var raderna. Rad efter rad kunde hon följa dem. Inga större överraskningar. Radavståndet var precis lagom för hennes steg.

Aldrig skulle hon bli de stora rubrikernas kvinna; nej, hon hörde mer hemma bland de finstilta. Inte alla brydde sig om henne, men några uppskattade henne särskilt. Ibland på nätterna drömde hon om feta kursiva tecken, de väckte både skräck och längtan. Hon försökte förstå ... frågetecknen var många. Hade de med hennes framtid att göra...?

På dagtid gladdes hon över insikten att efter varje punkt kommer en ny mening.  Men alltid - efter ett mellanrum. Hon hade en speciell kärlek till mellanrummen. Efter alla år i skygghet, var det skönt att pausa en stund i de små rummen, innan vandringen fortsatte. Rad efter rad. Sida efter sida. Tills sista tecknet skulle skrivas.

(I mitt förra inlägg har jag skrivit lite om hur jag tänkt kring texten. Men det är inget du behöver läsa. Det är egentligen roligare om du tänker och lägger in din egen tolkning).

#5min5maj

I dag den 5 maj uppmanas vi av Hjärnkoll att prata 5 minuter om psykisk ohälsa bland vänner, arbetskamrater, på bussen - på något sätt, någonstans. Se länken nedan. Det viktiga är att vi pratar om psykisk ohälsa. Man behöver inte vara expert på ämnet. Alla har vi någon form av erfarenhet.

http://www.nsph.se/hjarnkoll/5-min-5-maj/

Utan att tänka på att det var den 5 maj, så pratade jag och några vänner idag just om psykisk ohälsa, hur vanligt det är, hur nära det finns omkring oss - och i oss. Och hur väldigt olika det kan se ut. Vi funderade på hur det kommer sig att det är såå många som mår dåligt... är det samhälls-andan? Är det alla dessa mängder av intryck som vi matas med hela tiden? Stressen? Kraven? ....

Läs gärna här om Hjärnkoll och om att slå hål på myterna om psykisk ohälsa

I den skrivargrupp som jag träffar då och då hade vi senast som tema "Tecken". Jag tänkte i första hand på "skrivtecken" när jag skrev min text. Första meningen i mitt kåseri, eller vad man ska kalla det för är: "Inklämd i en parentes hade hon levt sitt liv, inte riktigt räknats med..." Jag tror att många människor lever i en slags parentes, och att alla kan vara med om det periodvis i livet av olika anledningar. Man finns med i livet och samhället, men inte riktigt "på riktigt" därför att man räknas för annorlunda, därför att man inte orkar, inte får utrymme, inte kan de sociala koderna osv. osv. Jag tänker mig ett liv i parentes som trångt och begränsat. Inklämd mellan två låsta bommar.

Ibland kan det vara så att vi behöver och vill leva i en parentes en tid. Till vila, till att få avstånd, få perspektiv, få skydd... Om och när det är dags att bryta loss parentesen, måste det finnas stöd och hjälp; "rader" att följa, som jag skriver om i min berättelse. Någonting att hålla sig efter. En trygghet. Något igenkännande.

Jag tror mycket på "mellanrum" i tillvaron. Stunder och platser att vila, hämta ny kraft, ny insikt eller bara ha roligt, koppla av... Min övertygelse är att mellanrum befrämjar psykisk hälsa. Det har för mig bl.a. med återhämtning, andning, luft, fantasi och tystnad att göra. Vilka mellanrum behöver du?

Ibland måste vi sätta punkt. Ja, det är livsnödvändigt. Men det behöver inte betyda att det är slut. Efter punkt kommer ofta en ny mening eller ett nytt stycke. Det är ju spännande... det kan innebära nya möjligheter, nya upptäckter, nya kontakter....

Jag tror att jag sätter punkt här. Själva texten som jag refererat till "Punkt och Ny mening" skriver jag i mitt nästa inlägg.

#5min5maj
https://www.facebook.com/hashtag/5min5maj?source=feed_text&story_id=882189405161412

Att växa...

Glashjärta, Linnéa Olsson

Kärlek, uppmuntran, acceptans är grunden för all växt och utveckling som människa. Det finns exempel på barn som har fått näringsriktig mat, kläder och husrum av bra kvalitet, pedagogiska leksaker mm - men inte fått kärlek, och därför blivit skadade och t.o.m. dött av kärleksbrist.

Det finns också exempel på barn som varit med om mycket traumatiska upplevelser i livet, haft det trassligt och svårt på många sätt, men som ändå fått ett gott och bra vuxenliv, därför att det fanns en person i den kaotiska uppväxten som såg och visade kärlek. Kärleken från en gammal farmor, en granne, en lärare, från dig eller mig kan rädda barn som växer upp under svåra omständigheter. Kärlek har en förunderlig makt.

"Att växa i tro", collage av akvarell-spillbitar.

I söndags var temat i kyrkan "Att växa i tro". Att växa i tro och tillit börjar med Gud och Guds kärlek. Det är grunden. Gud har tagit initiativet och älskat oss först. Gud väntar inte tills vi bevisat vår kärlek. Guds kärlek vill omsluta oss, finnas i alla väder och genom alla livsprocesser. 

Många viktiga saker sker under ytan, i det som inte syns. Viktigt är att rötterna hinner med i utvecklingen.

Bengt Sveder och Jan Ziewersson

Också i Matteuskyrkan, Boden höll vi oss till temat. Jan berättade med glimten i ögat om sin tid som volontär i församlingen. Genom gemenskapen och de uppgifter som han har fått prova på har han vuxit i sin tro. Vi kommer att sakna honom (min te-kompis!), men önskar honom allt gott inför framtiden. Bengt och Jan har kamperat ihop i vissa uppgifter och haft en hel del skojiga hyfs för sig.

Kjell Lindström och Malin Rocklin

Till vår glädje var Malin Rocklin med och förgyllde gudstjänsten med sin vackra röst. Kjell Lindström spelade till.

Gud: Jag var som den som lyfter upp ett barn till kinden.

från dagens Gt-text Hosea 11:4

Du vänder ditt ansikte till mig

och ler mot ditt barn som en mor.

Ditt ansikte lyser som solen,

det är detta som gör att jag tror,

att du ler emot mig som en mor.

Christina Lövestam

Utanför ingången

UTANFÖR INGÅNGEN

Jag ser henne direkt när jag kliver ur bilen. Kvinnan utanför ingången. Hon sitter där med sin pappmugg och tigger. Tigger pengar till mat. Hon kan inte svenska. Men mat kan hon säga. När hon räcker fram muggen och ser mig i ögonen säger hon: Mat, mat. Jag anstränger mig för att möta hennes blick och försöker säga med min kropp att jag inte har några kontanter. Jag vet inte vad hon förstår när hon ser mig. Hon kanske förstår mer än vad jag gör själv.

I butiken tänker jag att jag ska köpa något ätbart till kvinnan utanför ingången. Men jag vet inte vad jag ska köpa. Ger upp. Handlar åt mig själv. Men tänker hela tiden på henne. På kvinnan utanför. När jag närmar mig utgången är jag beredd med några mynt i handen. Men när jag passerar, ser hon mig inte, utan en ung man har satt sig bredvid henne, samtalar och delar en stor sandwich med henne. Hon har en annan blick och en mjukhet kring munnen som jag inte såg förut. Honom känner jag väl igen. Han har ett speciellt hjärta. Ett merspråkigt hjärta. Han kan språk som jag inte kan. Språk som mättar mer än ord.

Jag åker från parkeringen med två tunga matkassar. Tyngst är dock skammen, frustrationen, viljan och oviljan... jag måste lära mig ett nytt språk, tänker jag. Ett språk som är äkta och hållbart. Ett språk med hjärta och armar som når innanför, också för den som är utanför.

Fotografierna är ifrån Florida. Verkligheten är mycket närmare.